Göteborgsposten – 2 mars 1868, sida 2

Om en tillverkningsskatt ä produktionen af hvitbetssocker. Till Red. af Göteborgs-Posten. Äfven vid innevarande riksmöte har en af stadens representanter, hr Hedlund, ansett sig kunna upptaga sin bekanta motion, det en särskild tillverkningsskatt — motsvarande råsockertullen — måtte påläggas produktionen af betessocker. Vi ega visserligen sorhoppningar, att, trota hr Hedlunds motsatta försäkran, ifrågavarande motion skall röna samma öde som vid förra riksmötet, neml. ett afslag, och borde sålunda kanske ej onödigtvis inkräkta på den ärade tidningens utrymme, men förslaget har sitt stora intregse, då här föreligger ej endast en fråga, utan en princip, som om den godkändes måste, konseqvent tillämpad, föra vårt beskattningssystem in på en ganska farlig väg. För att i frågor af denna natur komma till ett nöjaktigt resultat, måste de skärskådas från såväl statsekonomisk som agronomisk ståndpunkt. Diskussionen i denna fråga inom förra riksmötets Andra kammare företedde äfven i detta afseende ett eget förhållande. Under det att förslagets motståndara upptogo såsom stöd för sin äsigt såväl statsekonomiska som vigtiga agrogomiska skäl, hördes från de 3 talare, hvilka jemte motionären förordade förslaget, endast allmänna statsekonomiska theorier, deri man naturligtvis genom tal, om onaturligt skydd o. d. sökte ett lockbete för att vinna någon k. frihandlare, — ett försök som, att döma af frågans öde, dock misslyckades; kroken var för grof. Sedan många är tillbaka har man erkänt, det alla produktionsskatter (som den ifrågavarande) äro till princip orktto. Vi ega egentl. ej qvar mer äp en enda: bränvinstillverkningsskatten; men dossa två skatter äro dock ganska ojemforbara, ty bränvinsskatten bibehälles ej af financiella ntan af sociala skäl. Man talar om den skatt, som landets sockerkonsumenter ou måste erlägga till betessockersabrikationen. Innan man gitver sitt bifall till detta pästående, bör man betänka, huru man genom en dylik advokatyr skulle kunna säga detsamma om flera andra näringar. Vi fråga: vill man t. ex. skattbelägga tobaksodlingen, som i ganska stor skala badrifves vid Åhus, vid Stockholm etc.; eller linodlingen, derför att dess förädlade slutprodukt, linnevasnad, drabbas af importtull? Det bör för öfrigt noga beaktas, att den soroslagna tillverkningsskatten ej kommer att träffa betessocker-sabrikanten, ty deune visste väl att då betala betorna med ett motsvarande lägre pris, utan botesproducenten, jordbrukaren, blir den lidande. Att jemföra räsockertulleu med den soreslagna tillverkningsskatten är dessutom ganska oegentligt; den förra träffar förarbetningen af råvaran, den sednare produceringen af densamma, den är en skatt lagd direkte på arbetet, således obillig. Man har beräknat, att för odlingen af hela Sveriges sockerbehof skulle upptagas 20,000 tunl:d. Då nu Malmöhuslän ensamt eger 3 mill. af landets 5 millioner tunland åkerjord, skulle således, säga motionens förespråkare, endast en liten ort, ett litet fåtal af landets jordbrakare hafva gagn af betesodlingen; det vore så att säga ett fåtals-, ett privatintresse, hvisket alltså, påstå de, borde beskattas. Hela detta resonnement är falskt. Vi fråga härtill sors:: Bör en näring skattläggas derför att ej alla deraf kunna ekörda en direkt vinst? Härtill måste väl svaras nej. — Att dömma af detta reaonnement tyckes man dessutom tro, att betorna odlades år efter år på samma jord, att betesodlaren ej odlade annat än betor, då dessa deremot ingå i cirkulationsbruket, deri de utgöra ett vigtigt element såsom bl. a. varande en utmärkt förfrukt för sädesväxterna. Alvon af andra skäl tvingas betesodlingen att intaga endast en mindre del af äkerjorden; den fordrar tillgång på arbatskrafter, hvilket är en ej ringa fördel för ortens qvinvor och barn, som derigenom erhålla en god arbetssortjenst. Vår t. v. enda betessockersabrik (i Landskrona) har sålunda en ganska vidsträckt produktioasort för sitt behof af betor, från trakten norr om Helsingborg till söder om Trelleborg, så att fördelarne af denna enda fabrik komma en stor orta jorudbrukare till godo. Naturen har ej heller tvungit betessockersabrikationea till ett uteslutande akänskt intresse, ty betorna odlade i norra provinser åro lika sockerhaltiga som de från Skåne. Då man till stöd för ifrågavarande motion talar om den sorlust, staten lider genom minskade tullinkomster, tyckes man på allvar vilja göra tullinkomsterna till hufvudsak och landets produktion till bisak; man glömmer, att med den nåringsgren, hvarom bär är fråga, följer en stor framtidstanke: att reducera en al våra mest tärande importpostor; man glommer landets vinst genom denna närings oändligt fördelaktiga inflytande på vår modernäring. Vi ha hört personer erkänna det principielt orätta i denna motiou, men dock anse, att då här gällde en minskning i en af statens vigtigare in komstposter (genom räsochortullens möjliga reducering), borda ett undantag vara tilllorligt. Vi gilla ingalunda ett dylikt undantag, ty enligt denna åsigt skall man glädja sig åt hvarje tillväxt i vår import, då i och med detsamma etatens inkomster derigeuom ökades, hvilket resonnement naturligtvis vore en orimlighet. Tullarne äro endast ett beqvämt sätt att beskatta; kunde man nu tänka sig det lyckliga förhållandet, att landets egen sockerproduktion tilltog i någon betydligare mån och sålunda råsockertullen märkbart nedginge, kunde ju häraf ej blifva en värre följd, än att den skatt, som vi ou erlägga genom råsockertullen, måähända måste af staten uttagas på annat sätt. Då man redan nu talar om -statens blifvande förlust af 3 mill rdr, påminner detta väl mycket om det franska ordspräket: Ålant de bruit pour une omelelter, iy för att detta skulle blitva en — om ock endast skenbar — verklighet fordras, att hela räsockerimporten skulle upphöra, något som man väl ej kan hoppas. Sjelfva äro vi ifriga frihandelsvänner, och frukta sålunda ej en import om vi utifrån kunna erbålla en vara bättre och billigare, men lika uppriktigt tro vi dock, att man ej genom en skatt på en inhemsk näring bör gynna eller locka till en import och derigenom motarbeta och förqväfva en inhemsk produktion. För öfrigt besinne man, huru det Åskydd, eom hr Hedlund nu anser sig fiona, att den inhemska sockerproduktionen åtnjuter, skulle af sig sjelf forsvinoa, om (som hr H. vidare antager) räsockertullen inskränkte sig till en obetydlighet, då den naturligtvis borttogs. Vi ha omnämnt detta endast för att visa, huru dessa motionärens båda antiganden, så att säga, upphäfva hvarann. Hr Hedlund sökte ett stöd för sitt påstående, att betessockorfabrikationen väl kunde tåla vid en extra beskatining, uti en straxt före förra riksmötet utgifven prospekt till anläggande af än en