Göteborgsposten – 2 mars 1868, sida 2

enda förhållande som egde rum mellan dem och deras bekanta, var detsamma som det mellan bedragaren och den han bedrager, alltid en affärsförbindelse och i allmänbet af mycket kort varaktighet. Harriet hade icke en väninna i hela den vida verlden och skulle kanhända också under hvilka omständigbeter som helst icke heller hafva haft någon; hon visste ej hvad känsla ville säga; den enda kärleken i hennes lif var en förtirande passion, som hade uppslukat alla andra känslor; och den hemlighetstullhet och tillbakadragenhet, som utgjorde den vigtigaste beståndsdelen i hennes natur, skulle hafva ställt sig fiendtligt mot ett sådant förhållande som sramför allt kräfver meddelsamhet, om det skall utveckla sig på ett tillfredsställande sätt. Hennes mans vänner sågo henne sällan och bekymrade sig om sitt eget välbesinnande och utseende, hvarför inga andra än gatpojken bemärkt den förändring som föregått med henne. Rouih hade vis-erligen bemärkt den med sin karakters bittra ezoistiska hättighet och harmade sig stillatigande öfver den, men ocksi endast stillatigande, och för första gåogen i sitt lit misstog sig Harriet på hans känslor. Ja, hon hade förändrat sig, förändrat sig till utseende, väsende, röst och dagliga vanor. Glansen hade blitvit mattare i hennes blå ögon och på samma gång hade ärven deras färg bleknat. Hennes kind halte mistat sin fyllighet och det fanns uågot stelt och förstenadt i hennes ansigte som stidse hade varit lugnt men nu hade blifvit strängt. (Forts.)