Göteborgsposten – 2 mars 1868, sida 2

ester en annan och han vore svartsjuk och uppsnappado alla brefven för att utstudera henne, Denna ljusa id6, hvilken Jim Swain fick från sin ständiga läsning af kärleksvisor som kostade en penny, förorsakade honom mycket nöje och han hade redan ötvertänkt den flera minuter, under det han förtärt en kall medvurst, då Harriet Routh kom ut ur huset och gick förbi porten, hvarest han stod och hvilade sig mot muren. Hon var mycket blek och så tankfull, att hon icke märkte honom, ehuru han bjöd till att göra en artig helsuing på henne. : — Hon är icke mera lik sig sjelf sade mr James Swain grubblande; hon har blitvit så hvit som en kalkad vägg och ser ut som om hon måst förtjena sitt bröd så länge som helst och funnit det tillochmed svårt att förtjena. Men är han svartsjuk på henne och behandlar han henne illa, så fördöme mig om jag inte sladdrar ur skolan! Nej, nej, det vill jag likväl icke, åtminstone icke ännu, då jag icke kan göra det utan att också bringa mig sjelf i knipan; men sade gossen med en lång blick som på ett sallsamt sätt förmildrade det listiga i hans ansigte, jag skulle likväl gerna vilja veta om hon är lyckligare än jag tror henne vara. I den stora staden London fanns icke något annat menskligt väsen, som hyste en sådan önskan om Harriet Routh. Hon var alldeles ensam. IIon hade så velat det och omständigheterna hade understödt hennes beslut och böjelse. I det lif hennes man hade valt och som hon antagit, voro vänskap och förtrolighet omöjligheter. Det