Göteborgsposten – 2 mars 1868, sida 1

Kungshult yrkande att vissa kronoskatte-gate hus under kungsgården UHjelmshult skulle få lindring i från dessa utgående dagsverksskyldighet. Motionären var ond öfver statsutskottets afstyrkande; han utslungade stränga ord både mot regering och riksdag, han antydde nödvändigheten för folket sjelf att utkräfva rättvisa då den vägrades; men Carl Ivarsson lät honom rasa, ingen annan replikerade ho nom, och hans tal gjorde ingen verkan. Statsutakottet hade äfven afstyrkt ett välbetänkt förslag att tör statens räkning borde inköpas jord till skogskultur. Flera af kammarens intelligenta ledamöter talade med öfvertygelsens hela värma för förslaget. Häradshöfd. Åstrand, sjelf en skicklig skogskarl, visade huru statens skogar genom rikets ständers egna åtgärder blifvit sköflade, bevisade hurn olycksbringande skogesköflingen var och huru oafvisligt nödvändigt det äfven var att återväxten af skog befordrades genom statens åtgörande. Hr Kolmodin, som näst hr Åstrand talade med mesta värmen, erinrade derom att då man framhållit såsom tillfyllestgörande för skogsvården den enskilda verksamheten, så bestod den vanligen endast uti att afverka skogen. Det var förnämligast ledamöterna af f. d. bondeståndet som motsatte sig all skogsvård från statens sida. De visade sin gamla inrotade obenägenhet mot all skogshushållning och skogsbetjening. Hr Hierta assisterade dem. Förmiddagen gick sålunda till ända under torroch kallprat och den stora stridsfrågan uppsköts till aftonsammankomsten. Men då blef det så mycket lifligare. Först några ord om stridsfrågan: bankoutskottets memorial angående verkställd undersökning och granskning af riksbankens tillstånd, styrelse och förvaltning. Förliden höst hade Stockholms Enskilda bank från och med d. 6 November till och med d. 18 December I å 2 gånger i veckan uttagit summor å 120 till 25,000 specier i sender, tillhopa omkring 225,000 st., eller 900.000 rdr rmt i hela specieriksdalrar, med undantag af ett jemförelsevis mindre belopp, som aflemnats i siltvermynt af 1 rdr rmts valör. Utlemnandet af !l, specier hade skett i afsigt att lägga hinder i vägen för den export af silfver som Enskilda banken verkställde, naturligtvis för att dermed göra liqvider i utlandet för den stora spanmålsimporten. Enskilda banken hade dock erbjudit sig mottaga plantssilfver (omyntadt) etter 362 rdr rmt pr Kölnisk mark fint, Hamburger prot och vigt, men detta pris antogs icke, ehuru det sedan visade sig att derpå hade icke banken gjort förlust. Frågan gällde nu om fullmäktige voro berättigade att, ehuru tillgång fanns på specier i banken, vägra utlemnandet af sådana och i stället utgifva mynt at lägre valör. Bankoreglementet gifver icke stöd åt en sådan åtgärd, men förbjuder den icke heller, och efter vidlyftiga öfverläggningar beslöt bankoutskottets pluralitet att beträffande denna åtgärd uttala den mening att, ehuru utskottet anser fullmäktiges beslut om utlemnande vid de ifrågavarande tillfällena af silfvermynt å smärre valörer i stället för begärda hela specier icke väl öfverensstämma med en riktig omsorg om riksbankens kredit och anseende; utskottet likväl, då detta beslut ej kan anses innefatta något öfverträdande at gällande föreskrifter, finner detsamma icke till anmärkning föranleda. Naturligtvis fann sig fullmäktige djupt sårade af detta uttalande, och då denna utskottets tramställning föredrogs, uppstod en debatt, hittills den märkligaste i Andra kammaren. Den fortgick i nära fyra timmar och var äfven i det fallet ovanlig, att, med undantag af hrr Anders Gudmundson, Rundbäck, Medin och De Nare, hvilkas yttranden hvarken klargjorde eller inverkade på frågan, utan på sin höjd kunde betraktas som staffage, uppträdde endast kammarens utmärktaste talare, hvarigenom också debatten blef äfven i sak briljant. Om vi skulle redogöra för debatten, forthan varit en smula äldre och ali