Göteborgsposten – 29 februari 1868, sida 1

llmoge varit, men icke huru den är klädd, rodde du detta, så bedrog du dig. Utländska tyger och utländsk snitt äro de utmärkande dragen i hans drägt och hvad sjunger han, en af dessa folkmelodier som tjusa en verld kanhända? Nej, långt derifrån, så här lyda orden: Jag är den morsko Achilles, Morske Achilles, morske Achilles o. s. v. och då vet du säkert alltför väl huru melodien klingar. Betrakta flickan, som nalkas derborta på gångstigen. Hvar har du det nätta lifstycket, den korta, veckade kjolen, de med lysande band sirade hårslätorna Om förlåtelse, koftan är modernare än lifstycket, krinolinen kom och kjolarne förlängdes, sjaletten har undanträngt eller åtminstone undandolt de pittoreska hårflätorna och vill du veta orsaken? Hör du ångpipans hvissel från lokomotivet, som rusar fram der ur skogen, der har du svaret — — — I den der stilen orerade vår vän Z., der ban beqvämt tillbakalutad i sin gungstol (en modern uppfinning!) insöp de behagliga rökmolnen från en äkta Havana (moderna uppfinningen N:o 2!) och såg så välvis och törnumstig ut som hade han i detta nu löst ett vigtigt metafysiskt problem, — Vän 2. — började vi utan betänkande — du misstar dig, än lefva de gamla gudar, ännu ha vi våra folkmelodier, folkdrägter, folkseder och folklynnen qvar, lokomotivet som rusade fram midt i din suada skall ondast tjena till att sprida bekantskapen derom till jordens aflägs: naste folk. Ännu lefver svenska sången på svenska läppar, än ha vi en Richard Dybeck som samlar skatterna, en Louise Michaöli och Mathilda Eneqvist, som dermed blända en verld, för att nu alls icke tala om Christina Nilsson och våra glada Upsaliensare. En nation förändras icke lika lätt som en individ och ännu vill det millioner tyska probenreut rar och d:o Offenbach-spelande positiver till, innan svenska allmogen blir sådan som de praktexemplar, du nyss behagade skildra. Och våra folkseder Ben? Vän Z, hvad ha vi tör dag idag? — Tisdag. — IIvad för on Tisdag? — Kors, Fottisdagen, vet jag! — Nåväl, hvad har du ätit till middagen? — Till middagen, låt se, jag åt hetvägg och ... — Hetvägg! Bravo, ypperligt, förträtfligt, der ha vi det, ännu ett bevis på att nationaliteten icke är på väg att dö ut. Jag har ätit hetvägg, du har ätit hetvägg, han, vi, i, de, ha det hela Sverige håller i detta nu på att smälta delikata sastlagssimlor?, hemmagjorda eller icke hemmagjorda, och i denna enkla matsmältningsprocess ligger, vän Z., för den sanne patrioten, en sublim yttring at äkta nordisk svenskhet. Vän 2, till tack för dina filosofemer vilja vi ge dig en bit komparativ språkforskning. Du äter din hetvägg hvarje Tisdag under Fastlagen, men du känner hvarken orsaken till detta bruk eller härledningen af det mystiska ordet. Här har du beggedera: Hetvägg. Så kallas den maträtt, som ätes öfver hela Sverige, under fastlagen på Tisdagarne eller åtminstone på fe:tisdagen. Den består af uppkokad mjölk, med runda hvetesimlor eller bullar, särskildt bakade för ändamålet, och kända under namn af fastlags-bullar. På åtskilliga orter har denna rätt få: namn af fetvägg, och den undsägnad med fastlajsriset, som på settisdagen bestäs, blifvit kallad hetvägg. Man vill härleda ordet från het och vecka ——— —— —kf —— — — —ä—m — —————— f i 1 (heiveckan), och från heyde (bedning) och wegge (vigg), hvilket skulle betyda hedningens vigg, hvarmed hedningen skulle utpiskas. Rätteligen kommer det af Tyeka Heissweck, d. ä det heta brödet. (Weck är neml. ett slags viggsormigt hvetebröd, hvars namn äterslunes i flera ord, såsom Christweck, Osterweck, m. fl.) (Svenskt Konversationslexicon, 2:a delen, pag. 115.) Vi slutade. Från gungstolen hördes en dof snarkning, vår vän 2. hade somnat. Och icke var väl det så underligt. Erinrar ni er ännu, hvilken sensation : Kätchen Renzska rymningshistorion på sin tid gjorde? Huru Göteborg slutligen blef den fristad, som vänligt öppnade sig för de båda förföljda, men trofasta älskande? Påminner ni er detta, så kommer ni säkert också ihåg de triumfer, den djerfva och graciösa ryttarinnan skördade härstädes, ni ser passera törbi er de intagande bilderna af den eldiga Virginie Halvorsen, en ättling af den gamla Tourniaireska stammen, och en ättling som icke vanslägtats, den förtjusande Euphrosie Godefroy, med den nymflika växten och vrister, på hvilka tanken svindlade, Ni påminner er klöfverbladet Godefroy, de 3 smidiga bröderna, hvilkas Grarie und De ikatesse sjelfva gubben Gontard förgäfves sökte efterlikna, ni påminner er slutligen direktör Halvorsen sjelt, den lille, raske norrmannen, som i produktioner på osadlad häst kunde mäta sig med de djerfvaste ynglingar i den vägen, som vi här haft tillfälle att beskåda. När ni så börjat bläddra i ert minnes album, erinrar ni er kanske Uinne Ducrows utmärkta sällskap, är ni af Adams förderfvade slägte hägrar säkert för er själs öga bilden af den tjusande Mathilde Bazin, tillhör ni åter Evas intagande kön dröjer kanhända minnet några sekunder vid hennes bror, den bildsköne unge Bazin, han som var så bänrifvande?, att unga damer af familj gjorde am FJOAASnnn. A 11 hana hnstad onaast fon Se I br — — — — M 2—