Göteborgsposten – 29 februari 1868, sida 1

Det var i Tisdags. Vår vän 2. hade nyss slutat sin middag, gäspade, såg mot taket och behagade från sina vördnadsvärda läppar låta utgå följande djuptänkta ord, som med andakt åhördes af oss från ena hörnet af hans beqväma ungkarlssofla. Så här utlät sig vår ädle vän och såg förbålt snusförnuftig ut: Hm! Nationaliteterna försvinna alltmer och mer; snart äro alla menniskor precist lika hvarandra. Långt inne i den dunkla skogen, der forssen stänker sitt skum mot mossig berghäll, som han gjort det i årtusende, der sipporna hvarje vår alltid lika oskuldsfullt slå upp sina klara ögon mot ljuset, der hackepettens tick-tack och gökens ho-ho år från år blanda sina melankoliska motiver in i den hänryckande natursymtoni, som ljudar emot dig, du kan knappast säga hvarifrån, som tonar i fåglarnes melodiska qvitter, i vindens sus i grantopparne, i sorlet från den ystra skogsbäcken, som sjelfsvåldigt slingrar sig fram mellan nyfikna grupper af Oxalis och Linnea, der naturen tjusar dig i all sin ursprungenkelhet och fägring, här tror du dig ke med visshet återfinna den oförfalskade här liga kans