Göteborgsposten – 27 februari 1868, sida 1

— Nåväl, jag antager att stenarne äro värda omkring tvåhundra femtio pund. Vid dessa ord utstötte mr Schaub ett kort genomträngande skrik af förskräckelse, stack händerna ända till armbågarne ned i fickorna i den röda flanell-nattrocken och stirrade på George genom sina silfverglasögon. Mr Dieverbrug bragtes ej i en så häftig sinnesrörelse men visado endast ett något mindre glädtigt leende än förut och sade: — Tillochmed om vi i första början kunde hafva tviflat derpå, hysa vi nu deremot icke minsta tvifvel om, min bäste herre, att ni lefver i romanverlden! Att döma af det pris ni sätter på dem, måste det ju vara Monte Christos diamanter af hr Damas egen infattning, hvad? — Icke mera värdt än hundert femti, sade mr Schaub. Men styrkt i sin tro af den språkkunnige uppassaren, som synbarligen icke hade talat utan en viss sakkännedom, ufslog George straxt och bestämdt detta anbud, hvarpå de skredo till verket. Stenarna blefvo åter uttagna, på nytt undersökta, vägda på messingsvigten, andado på, hållna upp mot ljuset med nyptången och efter en liflig pantomimisk öfverläggning mellan de båda svågrarne, förklarade mr Dieverbrug sig villig att köpa dem för hundra åttio pund, hvilket anbud Georgo Dallas antog. Och nu tog mr Dieverbrug fram en penningepung ur en låda i det lilla träbordet, räknade up summan i holländska silfverpengar och gulden, som han räckte Georgo och sedan de derpå skakat hand med hvarandra hvar handeln afslutad. Afslutad, hvad mr Dieverbrug beträffar, men mr Schaub hade ännu något att göra med den. Denne hedersman