Göteborgsposten – 26 februari 1868, sida 2

2 : Råttegängsoch Polissaker. Poliskammaren. D. 21 d:s hade Janne Jonsson från Mölndal begilvit sig in tilll staden i sin präktiga öfverrock af skinn, väl förvarad mot både blåst och regn, Den rocken var i vårt fuktiga klimat en riktig skatt och hade kostat sina modiga 40 rdr. Icke förty bade Janne Jonsson den oförsigtigheten att lägga den af sig och placera densamma på sitt lass, hvilket var stående å Kungsportsplatsen. Hvad som kan räknas som en ännu större oförsigtighet var att Janne på en stund aflagsnade sig från lasset och således äfven från rocken. I våra tider finnes det oftast någon till hands som är färdig ait tillegna sig, hvad icke egaren sjelf håller tillräcklig uppsyn öfver. Så var det äfven nu. Visst hade Janne invirat sin rock i ett hästtäcke, men detta oaktadt hade någon anat kvilken klenod som låg dold inom det tarfliga omhöljet, och utan vidare omständigheter lagt sig till densamma. Man kan ej undra på om Janne, efter att ha rönt detta bevis på huru oärliga folk kunna vara, kände sig menniskofientligt stämd. Med dessa känslor vände han kosan tillbaka till Mölndal igen. Men bvad hände! På hemvägen råkade han en person, hvilken var iklädd en rock, som Janne skulle kunnat igenkänna bland tusende, ty det var Jannes egen skionoch lifrock. Att Janne Jonsson genast antastade den oförsynte, var naturligt; att han aftog honom det plagg han med orätt innehade, var klart och att han öfverlemnade honom i polisens vård, var både rätt och billigt. Tjulven var en arbetskarl vid namn Andreas Andersson, hvilken redan genomgått sina grader i yrket, alldenstund han redan år 1861 blitvit dömd för 3:dje resan stöld. Efter några krumbugter medgaf ban inför poliskammaren, at: han begått stölden af rocken. Dervid hade så tillgått, berättade han, att han tagit både hästtäcke och rock samt lagt byltet på en an: nan vagn i närheten äfvenledes från Mölndal och körd af en person vid namn C. Johansson. Då denne se: dermera skulle resa hem, begärde Andersson utt få åka med honom, hvilket denne beviljade. Sedan de hunnit förbi Kallebäcksbro, tyckte A., att han icke vidare behöfde dölja sin fångst, utan påtog rucken men blef kort derefter fångad, såsom redan berättats Målet remitterades till rådhusrätten. Hustru Johanna Wennerbeck hade för nå gon tid sedan tvättat diverse klädespersedlar a linne, hvilka hon en vacker dag lade ut att torkpå den gröna planen vid Hagakyrkan. En ung flicka, Mathilda Björkman skulle tillse att ingen obe. hörig lade sig till hustru Wennerbecks linneförräd men Mathilda aflägsnade sig på ett par minuter ocl under tiden kom ovännen och tog linne bort til ett värde af 12 rdr. Hvarken hustru Wennerbecl eller Mathilda Björkman kunde ana hvem som spe lat dem detta stygga spratt. Nyligen hade dock hu stru Wennerbeck hos brödmänglerskan Fredrika Hal lin upptäckt en duk som fullkomligt liknade heane: som var hennes duk. Stor uppståndelse! Hustru W frågade enkan H. om hon hade ännu mera tjufgod i sitt förvar, och saken blef hänskjuten till polisen Hustru Ha hn förklarade vid polisförhören att hor köpt duken af en arbetskarl vid namn Svensson son draggat upp duken ur Vallgrafven. Detta intygade äfven vid förhöret i går af en annan arbetskarl Lari Johansson, som dock tyckte att den duk som Sven son uppdraggat och sålt till hustru Hallin varit nå got större än den som vid förhöret framvisades. Målet uppsköts på åtta dagar, och skulle nyss nämnde Svensson till detsamma ivkallas.