Göteborgsposten – 24 februari 1868, sida 2

konung; hans förfäder hade äfvenledes måst lemna landet, men vändt tillbaka och fått ett större rike att herrska öfver. Konungen slöt måltiden med utbringandet af ett lefve för Hannover och med uttalande af hoppet om ett snart återseende i Welfernas rike. Detta är detsamma svm en formlig krigsförklaring i ord mot de bestående förhållandena och mot den ordning, som Preussen skapat, så mycket märkligare som de preussiska ministrarne i landtdagen i Berlin förklarat, att om ränkorna i Hietzing icke upphörde, skulle preussiska regeringen åter taga konung Georgs förmögenhet i beslag och ej utbetala till honom några räntor. Konungen tyckes ej bry sig härom, utan sätter sin och sitt folks rätt öfver de preussiska bestämmelserna. Preussen har, under sin ifver efter att få sluka och under sina i och för sig goda önskningar att skapa ett starkt Tyskland, alldeles förgätit en sak, förutan hvilken det nya Tyskland i stället för starkt skall vara svagt: neml. att höra de olika belolkningarnes vilja och i enlighet med denna konstruera det stora fäderneslandet. Hannoveranarne känna sig allt annat än belåtna öfver sin närvarande påtvingade ställning. De älskade förr ingalunda det welsiska huset; men betrakta nu konung Georg som en martyr för Hannovers sjelfständighet och sammanblanda dermed sin egen sak. Skulle derför ett krig åter blossa upp i Europa, så kan man taga för visst, att hannoveranarne skulle bli allt annat än trogna vänner till Preussen och att de, om kriget blefve gynsamt för den part som vill folkens sjelfbestämningsrätt, genast efter kriget skulle skynda att uttala sig för sin sjelfständighet under konung Georg såsom fri konungBismarcks glömska af, eller rättare förakt för folkens rätt att sjelfva törfoga öfver sitt öde, och hans nästan cyniska proklamerande på nytt af den föråldrade eröfringsrätten, svärdets, våldets sjelftagna rätt, skola nog i sinom tid bära sina frukter; ty ingen menniska kan undgå straffet för begångna fel och ännu mindre någon stat, då felet gränsar till brott. Märkligt nog, erhålla vi samtidigt underrättelser trån Sachsen, hvilken angifva, att äfven der starka söndringselementer äro rådande i förening med en särdeles b tter stämning mot Preussen. Frankrikes Moniteur:, som med stor uppmärksamhet följer förhållandena i de små tyska staterna, framhöll för någon tid sedan, att de sachsiska trupperna blitvit mottagna med den största entusiasm och med ett ändlöst jubel, då de ryckte in i Leipzig, för att aflösa den preussiska garnisonen. Leipzig var den enda sachsiska stad, der Preussen år 1866 åtrönte någon sympati, och en närmare bekantskap har således äfven der atkylt vänskapen, Konungen af Sachsen är, just derför att man känner hans ringa sympatier för Preussen, föremål för den varmaste hyllning, då han visar sig offentligt. Nu kommer sjeltva Koln. Zeit. med ett långt bref från Sachsen, hvari klagas öfver, att fientligheten mot Preussen alltjemt är i stigande och att de partikularistiska strätvandena på senare tiden tramträdt med en styrka, som måste ge anledning till allvarsamma bekymmer. Denna vändning daterar sig från den tidpunkt, då de preussiska garnisonerna lemnade Bautzen och Leipzig, för att draga sig tillbaka på preussikt område. Förhållandet mellan preussiska och sachsiska officerare hade alltid varit kallt och ovänligt, heter det; då nu de sachsiska bataljonerna åter ryckte in i sina gamla garnisoner, firades denna händelse öfverallt i prosa och på vers, hvari uttalades hopp om en bättre framtid. Endast genom den bortdragande preussiske belälhafvarens goda hållning och takt lyckades man förhindra skandalösa demonstrationer under bortmarschen. Dag efter dag vinner denna stämning i styrka, och man behöfvor blow kasta en blick på den nuvarande sachsiska tidningspressen, för att se med hvilka framtid-förhoppningar den söker trosta betolkningen. Bismarck betechnas i densamma som en röfvare och hans verk såsom lögn och bedrägeri, hvaremot de assatta furstarne af Ilannover, Hessen och Nassau prisas som martyrer för den goda saken, likasom de i korrespondeuser från deras forna länder benämnas vär konung, år kurlfurste o. 8. v. Det stora tyska bladet vet likväl intet annat råd för afhjelpande haraf, än att preuss ska garnisoner äter borde förläggas i landet. Detta kan likväl icke låta sig göra, och under tiden mognar älven i Sachsen stämningen för en lösryckvivg från Preussen eller kanske det nordtyska förbundet i dess nuvarande skick. Det skall måhända förr, än man velat tro, visa sig, att den organisation, som Preussen sökt genomdrilva i Tyskland ej varit den rätta. Det har velat indraga Tyskland under sig, göra Tyskland till ett Preussen, i stållet