Göteborgsposten – 24 februari 1868, sida 2

— Ni kan ingen nytta göra här miss Carruthers, sade den gamla qvinnan, och Clare trodde sig aldrig hafva hört henne tala så hårdt och strängt. Jag vet ick om någon kan uträtta något, men ni kan det icke i hvilket fall som helst, och febern är måhända smittosam. Clares ögon fylldes med tårar icke endast emedan hon älskade mrs Carruthers, icke endast emedan det kommit ännu en sorg till den förkrossande smärta hon redan i hemlighet bar utan också emedan det sårade hennes älskliga natur, att hon räknades för intet. — Nej, sade bon med dämpad stämma, jag vet nog att jag är öfverflödig, mrs Brookes. Jag är icke hennes barn; vore jag det, skulle man ej begära att jag skulle lemna henne. Och, tillfogade hon med bitterhet, hvad mer är, vore icke jag, skulle hennes son måhända nu vara hos henne. — Tyst, tyst för Guds skull, hviskade mrs Brookes med en förskräckt blick på sängen, nämn icke detta ord; hon kan höra och förstå mer än vi tro. Clare såg förundrad på mrs Brookes men lydde henne och gjorde icke flera frågor. — Dessa bref äro nyligen komna, sade hon, och onkel har bedt mig gifva er dem. Hon lade brefven i den gamla qvinnans hand och gick ut genom den motsatta dörren, som törde till mrs Carruthers toalettsrum. Som hon passerade det inre rummet, som låg intill korridoren, märkte hon att det porträtt af George Dallas, som hade hängt på väggen, så länge hon kunde minnas, icke längre fanns der.