Göteborgsposten – 24 februari 1868, sida 2

onkel, men hon är visst för sjuk för att läsa dem. äro ifrån Amerika; vill ni icke taga dem? — Jag taga dem, Clare? Hvarför det? frågade hennes onkel med ett uttryck af värdig öfverraskning. — Jag trodde, att emedan de äro ifrån utlandet, de möjligtvis kunde vara af vigt, svarade Clare, som kände att hon hade fått en tillrättavisning, för det hon kunde uppföra sig så simpelt. De äro ifrån Newyork. — Sannolikt ifrån mr Felton, sade mr Carruthers, i det han med värdig köld vände sina guldglasögon mot brefven, som Clare hade i handen, men icke gjorde något försök att taga dem i närmare skärskådande. Du gör bäst i att gömma dem eller lemna dem till Brookes eller Dixon. Jag blandar mig aldrig i mrs Carruthers samiljbrefvexling. Clare skyndade sin väg med brefven och var till mods som om hon fått en moralisk örfil, en stämning som för en kort stund kom henne att glömma den förtärande längtan hon hade känt att mr Carruthers skulle vända sig till myndigheterna i iurikesministeriet i den af hennne antydda tonen. Dörren till mrs Carruthers rum stod öppen och gardinen var till en del uppdragen, då Clare kom dit in. Hou kallade sakta på Dixon men fick intet svar, hvarjå hon gick in och såg att hushållerskan åter satt hos den sjuka. På sin fråga fick hon endast det mycket nedslående svar af mrs Brookes, att den gamla qvinnan uttalade som sin fasta öfvertygelse att det ej snart skulle inträffa en lycklig vändning i mrs Carruthers sjukdom, hvarföre det vore bäst att Claro begåfvo sig till Sycamores. Två