Göteborgsposten – 22 februari 1868, sida 1

På kontoret sitter en man, ännu icke gammal, men, sanningen måste fram, icke heller ung. Ilan är egen, mycket egen, han är kär, mycket kär, han är slutligen mycket, mycket egenkär. Olyckligtvis är han icke derföre sin egen, det är således helt enkelt en kontorist som är kär. Men han är olyckligt kär. Förgäfves äro alla glödande blickar dem han på teatrar och offentliga ställen sänder föremålet, förgäfves äro alla fönsterprome nader, förgätves alla vansinniga depenser på