Göteborgsposten – 22 februari 1868, sida 1

iögonenfallande halsdukar och d:o handskar, allt, allt är förgäfves! Melankolisk sitter han der nu och kikar ut genom fönsterrutan, längtande att klockan skall bli ett, så att han på kärlekens vingar må få kunna sväfva förbi den tillbeddas bostad och möjligen i förbifarten uppsnappa en skymt af henne. Då knackar det på dörren, han spritter upp ur sina kärlekspens6er och in träder postbudet. Mannen bär ett bref i sin hand. Han räcker det åt Alonzo — vi vilja kalla honom så, Alonzo griper det krampaktigt, den som älskar hopplöst, griper allting krampaktigt, till och med ett halmstrå. Ett bref kan ju vara ett halmstrå. Han öppnar det, genomögnar hastigt de få rader det innehåller och sjunker dödsblek tillbaka i stolen, nej håll, han sjunker icke, han sitter på en trebent kontorsstol utan ryggstöd, han vill sjunka, men han törs icke, ty då skulle han ramla i golfvet. IIvad har han läst? Se här hvad han läst: Den person om hvars blotta äsyn Ni sedan någon tid visat Er angelägen, beviljar Er (förutsatt, att det är öfverensstämmande med Er önskan )) i aftou ett möte. Vänta kl. is e. m. midt för Nya Teatern, i närheten af Bäaltespännarned. En droska håller vid samma tid derstädes; när vagnsdörren öppnas, har Ni endast att stiga in. Man skall igenkänna Er på Edra ljusa handskar. Jag vågade detta steg, emedan jag tror er vara en man af verldserfarenhet, som ej för strängt skall bedöma en qvinnas rättsramma djerfhet. En väntande. Alonzo läser och läser omigen. Klockan slår 1 och han sitter ännu qvar på sin plats, rodnaden har återvändt på hans kinder, hans lockar ligga i ordning, ty de ha aldrig varit i oordning. Kontorsvaktmästaren hostar betydelsefullt derborta i hörnet, han är icke kär han, han är hungrig och längtar hem. Alonzo stiger ned från sin stol, låter hjelpa på sig sin ötverrock med en mine, som om låge alla jordens qvinnor knäböjande på kontorsgolfvet, anhållande att han i nåder täcktes kasta en blick på dem. Han går. IIvart går han? Han går till Logen och äter middag. Aftonen kommer. Klockan slår just nu qvarten öfver 7 i Domkyrkotornet. I alleen framför Bältespännarne står en droska. Från teaterbron nalkas ett par hvita handskar. I dessa handskar finnas ett par händer, till händerna höra en kropp. Handskar, händer, kropp äro Alonzos. I denna kropp slår ett modigt hjerta. Isan har beslutat att våga sig ut på äfventyret. Ilan närmar sig droskan. Dörren öppnas och en man stiger ur. En man? mumlar Alonzo och ångrar redan hela äfventyret, men mannen vinkar befallande med handen och säger med dol röst: Stig in! Nu är det för sent att rygga tillbaka. Alonzo går derföre framåt, han stiger in. Kör! säger mannen till kusken. IIvart kör man mig: anser Alonzo sig böra fråga. bit der ni är väntad, blir svaret, och åkdonet rullar i väg med två hästars kraft. I Alonzos hjerna börja nu de besynnorligaste tankar drifva sitt spel. Han drömmer om förbundna ögon, förtrogna kammarjungfrur, lönngångar och boudoarer med magiskt halfdunkel. Nu stannar droskan. Hvad är det för en byggnad som reser sig i mörkret. bet är Örgryte kyrka. Kusken hoppar al och öppnar dörren. Hvart skall jag taga vägen? frågar Alonzo. Vänta, och man hemtar er!, blir svaret. — Apropos hemta, utbrister Alonzo, som är en praktisk man, kommer droskan och hemtar mig ?. — Om en timma är jag åter här! och droskan rullar af. Alonzo väntar en qvart, ingen kommer; han väntar en halftimma, ingen kommer. Dås börjar han frysa. Når man fryser, är man icke modig. På en gång tyckte han sig höra hemska läten från kyrkogården, han ser hvita gestalter röra sig af och an bland grasstenarne och ban förlorar — medvetandet tror ni kanske? — nej, tålamodet. Han svär en dyr ed öfver alla trolösa qvinnor och bedrägliga svinnor samt — larfvar i smutsen tillbaka till staden, också med två hästars kraft, men två apostlahästars. Flat var ban då, men ännu flatare blir han säkert, då han läser detta. Sensmoralen af historien är, att det är bra förargligt, att ingen droskstation finnes vid Örgryte, då man är ute på sådana äfventyr, som äro en följd af total glömska af de 7 första orden i Tionde Budet.