Göteborgsposten – 22 februari 1868, sida 1

lUlt FlOrL no)je Ior alla dem, som lart sig att i värdera de aktningsvärda resurser, hvilka det med jemförelsevis små resultater förmår dåstadkomma. Efter det välförtjenta bifall, som kommit det förträffliga sällskapet till del under dess rond i landsorten, efter de talrika besök, hvarmed dess soarber der öfverallt : hedrats, torde de nog glest besatta borden i I foyern kännas föga uppmuntrande för deti samma, men det torde vara antagligt att publiken snart åter börjar längta efter goda musikaliska förströelser, att den med lika god smak kan fylla Nya Teaterns foyer vid Beverböckska sällskapets soarber som ett visst Cafe chantant (oh, quel ohant!) då ett visst sällskap uppträder. I morgon afton utför kapellet entre-aktsmusiken å Nya Teatern och torde jemväl sedermera komma att assistera vid associationssällskapets föreställningar, för; utsatt att Gredelueska balettsällskapets hitkomst bekräftar sig. På Mindre Teatern ha ytterligare sjukdomsfall vållat oreda i repertoaren och dir. Rohde sålunda mnödsakats att bjuda puhliken på gammal skåpmat. Publiken har grinat och vändt om så fort den vid ingången kännt lukten af anrättningen, utom i Söndags, då det gamla savoritstycket Skräddaren Naturpoet, med författaren i titelrollen, uppfördes; den grinade visserligen då också, men det var af förnöjelse. Vid deserten Toffeltaktiken, fingo dock mungiporna åter en dragning nedåt, ty anrättningen, ursprungligen tillagad af skäligen klena ingredienser, serverades visserligen synbarligen med god vilja, men, dessvärre, utan motsvarande förmåga ait reta aptiten. I Thorsdags ville direktören se småherrskapet hos sig och bullade då upp en alldeles ny rätt Stort Skuggspel, men de vete smen hvad som kom åt småttingarne, salongen stod skäligen tom äfven den aftonen. Dock — desto bättre eko gåfvo de hjertliga, klingande, barnsliga skrattsalvorna och det var ändå någon tröst. Bättre lycka nästa gång, tänkte dir. Rohde, och så kan det väl hända att han blåser ihop de små ännu en gång, isynnerhet som man allmänt kom ölverens om. att skuggspelet var rysligt roligt. Vi ha oss sannerligen icke bekant om d:r Rudigiers föredrag i minneskonst varit talrikt besökt, flera än 40 åhörare skulle i alla händelser icke få tillträde För vår del erkänna vi uppriktigt, att vi som icke anse oss ega skäl att tvifla på d:r IK:s förmåga att meddela sin konst, afskräcktes af blotta löftet att efter åhörandet af dessa föredrag bli begåfvade med förmågan att städse ihågkomma valla slags tal. Hu då! Det vore rysligt, då man i egenskap af referent är dömd till att åhöra (men, gudskelof, derföre visst icke att refe rera) — alla slags tal. Som igår och imorgon skulle konstnären uppträda i Borås, der han, troligen för att åstadkomma mera effekt (wiszen kan ni få göra sjelf D, kallar sig D:r Ben Mohabit al Harun. Bara inte alltsammans på det viset blir arabiska för Boråsarne! I gårdagens N:o ul denna tidning lästes en Kungörelse, hvars innehåll synes oss temligen kuriöst. Den var uttärdad af Poliskammaren och innehöll en uppmaning till de personer, hvilka anmält sig till tvenne ledigvarande extra-poliskonstapelsplatser att persorligen inställa sig i poliskammaren i dag kl. 12 midd. för att, efter skedd uppvisning, undfå besked å deras ingifna ansökningar. Vi bekänna att vi ha svårt att fatta andemeningen i denna kungörelse. Det är antagligt att till dessa platser flera sökande anmält sig, i alla händelser flera än tvenne. Kan det nu verkligen vara poliskammarens rening att alla dessa sökande skola inställa sig för att först uppvisas och derefter undså Åbecked. Skali chefen för verket, polismättaren, gå omkring i högen och utvälja de till sitt yttre för polisyrket mest lämpliga menniskoexemplaren, liksom plantageegaren för ej längesedan på slalmarknaden utvalde den muskulösaste negern för sitt plantage eller den rike österländningen ännu i dag på odaliskutställningen väljer den skönaste slafvinnan för sitt harem? Vi ha svårt att fatta, hvartill hela denna egendomliga procedur egeniligen tjenar. Nog kan poliskammaren hitta på något lämpligare sått att undersöka sine kandidaters kompetens än genom en sådan utställning, der de icke prisbelönta måste lartva sin väg med — gäckade förhoppningar. Att menskliga förhoppningar understundom gäckas är beklagligen en erkänd sanning. Måhända har en eller annan läsare, vi våga knappast säga läsarinna, redan misstänkt att våra krumbugter gälla vår oförmåga att äfven i dag uppvakta med en liten sann anekdot, tv våra anekdoter äro alltid sanna; men nej, långt derifrån, vi äro tvärtom i dag i tillfälle att regalera med något nytt, flygande färskt, noch nie dagewesenes och till på köpet så romantiskt, så romantiskt. Vi vilja kalla det: Gäckade förhoppningar. En gedomålnin og