Göteborgsposten – 22 februari 1868, sida 1

vi samma bild : skilda färger skåda, Hår lösningen på gåtan jag er ger, Ett vilkor blott, ni får mig ej förråda: Den Vår, ni skildrar, slumrar roeen i friden, Min, deremot, är Våren nu för tiden! Således inga illusioner, intet gnabb! Låtom oss taga våren, liksom så mycket annat, icke sådan den borde vara utan sådan den är, förutsatt att den verkligen är, hvilket vi dock, sanningen att säga, till slut betvifla. Tyvärr torde det vara antagligt, att vintern ännu gör oss mången kylig visit. Vi ha för öfrigt ännu alldeles ingen rättighet att bråka, det är först nästa månad, som Kungliga Vetonskapsakade miens älskliga, privilegierade sierska benämner Värmånaden. Inom societetsverlden är det ännu sull vinter. Middagar, baler och supåer aflösa hvarandra med en regelbundenhet, som skulle gjort salig gubben Göran Wahlenberg förtviflad, han, som i lifstiden påstod att vatten, vegetabilier och sömn vore allt hvad menniskan behöfde för att bli hur gammal som helst, men som ändå sjelf till slut måste praktiskt bevisa, att teorien icke håller streck. Våra gastronomer och ännu mera den danslystna ungdomen njuta deremot nu lifvet i fullt mått. Minnesvärda högtidligheter inom vidt utgrenade familjer ha gjort att i år nöjena haft en ännu mera festlig anstrykning än under föregående säsonger. Så firades sistl. Thorsdag ännu ett sillverbröllop härstädes. Det var stadsmäklaren Aron Fjellbery och hans fru Georgine Kjellberg, f. Hebden, som då till en lysande kostymbal samlat anförvandter och vänner omkring sig. Colleen Bawn?, irländska folkbilder i 5 akter, kom i Söndags ändtligen till uppförande å Nya Teatern. Publiken hade denna gång icke mankerat, den var tvärtom ganska talrik och, hvad ännu trefligare var, den var till den grad trakterad af den dramatiska slarfsylta, som serverades, att den applåderade af bjertans grund, vare sig att handlingen törsiggick på terra firma eller i hafsens djup. Nävål, publiken är belåten, direktören är belåten, hvad vill man mer? Ingenting, alldeles ingenting, då frågan är om en mindre scen, der anspråken hvarken böra vara eller äro stora, vare sig att man nu fäster sig vid de dramatiska produkterna eller deras utförande. Till en sådan teater går man endast för att ha roligt, för att skratta eller gråta alltefter styckenas komiska eller tragiska beskaffenhet, dock helst det första. Här finner kritiken det aldrig hvarken nödigt eller angeläget att hugga in med sitt bart huggande svärd, utom pår så illa skulle vara, att en alltför spekulativ teaterdirektör söker ockra på sin publiks dåliga böjelser och med vett och vilja trampar sedligheten och moralen under tötterna. Annorlunda gestalta sig förhållandena, då trågan blir om en större scen, om den första i en stad af så stort omfång som t. ex. Göteborg. Här måste pretentionerna, i den goda smakens namn, vara större, här måste kritiken, i allmänhetens eget intresse, mera oförbehällsamt uttala sig. Lustspel, hvilkas vtförande kunna komma en att gråta, tragedier, hvilka återgifvas så att man osrivilligt måste brista ut i löje, äro företeelser, hvilka här icke äro på sin plats, följaktligen icke böra tolereras. Vi kunna derföre icke undertrycka en åsigt, hvilken vi för öfrigt flera gånger uttalat, den nemligen, att direktionen för Göteborgs Nya Teater på ett nog egendomligt sätt uppfattat sin ställning, då den icke aktar för rof att gång efter annan upplåta teatern åt teatertrupper, hvilka med bästa vilja i verlden, icke kunna tillfredsställa ens de enklaste fordringar på dramatiken, betraktad som skön konst. Ty ingen rättvis menniska lärer kunna förtänka föreståndarne för dessa trupper om de våga ett försök att i pekuniärt hänseende låta Göteborg försona, hvad landsorten brutit, så mycket mindre som de och deras sujetter med tärskt minne af de ståtliga recensioner, hvarmed välmenta landsortsrecensenter ansett sig skyldiga att belöna deras prestationer, med det tryckta ordet i sin hand kunna åberopa sig på sin erkända talang. Men talangen är ingen narr, han kommer icke till hvem som helst som ropar på honom. TI alla händelser bör man hos en direktion som verkligt intresserar sig icke allenast för den materiella sidan penningen) af sin uppgift utan äfven för den ideella (konsten), kunna fordra att den åtminstone försöker att sätta en damm mot den syndaflod af dramatiskt grums som gång efter annan hotar att skölja bort all upphöjd smak rån vår första teater, och icke gör raka motsatsen d. v. 8. inlåter sig i underhandlingar ned den första, men derföre ingalunda bästa ; eatertrupp, som får lust att hemsöka vårt i Iramatiskt hänseende så olyckligt lottade samkälle. JB it 6424 Om phalia icke kan vara fullt beläen med det sätt, hvarpå hennes offertjenst ortfarande bedrifves inom tempelmurarne i (nnesnarkan ss8 har daramat Irata halt gå. 5 — — — — — — 985