Göteborgsposten – 21 februari 1868, sida 1

1 m11I BYTA är 1 AusLT Å:0 (i JUnetdegaran. buden icke längre äfventyra att bli lefvande stekta, tages föga i betraktande. De som äro väl underrättade påstå att andan i Andra kammaren, som nu onekligen är litet dufven, snart skall pigga upp sig och att åskan snart skall börja mullra, så att det icke skall dröja så länge innan man får höra hvad hittills intet öra hört — något, med så ord sagdt, som allra minst skall påminna om Lunkentus-sagan. Jag luktar kristet blod-, sade trollet. Det är visserligen ingen nyhet, men det är i alla fall ett intressant faktum, att Första kammaren tillökats med två celebriteter, general Hazelius och öfverstelöjtn. Leijonanker. Begge voro så lagom välstämda för den nya riksdagsordningen, då den hos ständerna låg på bordet, och de skulle lagt den under bordet, om det stått i deras makt. Nu då dörren till det nya öfverhuset öppnats äfven för dem, ha de utan tvekan kilat in och tagit plats der. De tirifvas också ganska väl, och hvad de förr talat om den nya institutionens stora brister, skulle de nu vilja ha osagdt. Om i den Första kammaren åtskilligt gifver föreställning om ett öfverhus, en pärskammare (efter våra små förhållanden naturligtvis), om en viss nobless och stelhet — jag kan ej beskrifva, men ni torde ändå kunna föreställa er de afmätta bugningarne der — , så har den Andra kammaren en omisskännelig prägel af bourgenisi; man helsar mindre stelt, man nickar är hvarandra — men somliga hvarken nicka eller helsa, i medvetan de af egen betydenhet, och de mest obesväradt folkeliga folkombuden spotta och putsa näsan lika praktiskt och okonstladt som der hemma. I stället för den cirkonspekte br Kock, som tröttnade allt för tidigt vid riksdagsbråket, har Malmö uppsändt folktribunen, rådman Falkman, som gjorde allt hvad i hans förmåga stod för att få vara hemma. Man ser också alt han vantrifs. Man ser att han längtar hem. På den plats der borgmästaren Ödmansson förr satt, nu saknad, dock mindre såsom debattör än såsom angenäm värd, sitter grosshandl. Tranchell, och midt emot men på andra sidan om stora gången hr Hedlund; väl att ett stort svalg är dem emellan, ty antagligen se de så lagom sött på hvarandra, Sven Svanehvit drog ut sitt blågula svärd, och sad nu skall du snart fara en ynkelig tärd — tänka de väl begge, rustande sig till kampen om hvitbetssocker-accisen. Den förre är tyst alltjemt, troligen för att samla krafter, den sednare öfvar sig, men varligt, till den stora striden. Öm än sparsamhet är dagens lösen så kan jag ej märka att den praktiskt tillämpats at hrr Keij, Kallstenius, Fredriksson och De Marå för egen del. De äro lefvande protester, dessa landtmannapartiets banörförare, mot den hemska skildringen af landets utblottade ställning; de hafva sedan förliden riksdag på ett ganska tillfredsställande sätt lagt ut; deras yttre former äro i år mera normalt afrundade, i och det torde blifva för dem ganska svårt ati vidare orda om ofstagande välmäga?. i På 1820-talet, då folk äfven hade, liksom nu, ondt om pengar, inrättades af en del I riksdagsmän en klubb, der de skulle öfverlägga om botemedlen för landets bedröfliga ställning. hlubben kallades ÅAllmänna nöi den. Der förtärdes mycket Champagne. i Riksdagen derpå var ställningen föga bättre, i tyckte man, men klubben kallades nu -all männa förlägenheten — och då dracks bara toddy-. j Apropos klubb, så har det förtroliga ; klubblifvet i riksdagshuset icke heller denna : riksdag kommit till stånd mellan de begge ; kamrarnes resp. ledamöter. Klubben sreqven teras föga af första kammarens, egentligen derföre att den är för aflägset belägen trån ledamöternas bostäder. Första kammaren har ; derföre hyrt sig en egen, beqvämare klubblokal i Operahuset, der äkta havanacigarrer rökas istället för de mera patriotiska, billi