Göteborgsposten – 21 februari 1868, sida 1

Munns förmenande. Den allvarsamme gemlomannen från London gjorde endast så tillägg till doktor Munns behandlingssätt. ville ej binda sig vid något bestämdt uttalande om saken och reste sin väg, lemnande mr Carruthers med en känsla af hjelplöshet ooh obestämd farhåga, för att icke rakt ut säga sorg och oro, hvarmed Storlaman var alldeles obekant. Före londonerläkarens ankomst hade Clara och hennes onkel träffats vid frukosten och hon hade kommit till kännedom om allt hvad som visstes om den sak, som så fullständigt och förskräckligt bemäktigat sig hela hennes själ. Det förekom nu Clare som om hon icke förmådde tänka på något annat och att det var alldeles omöjligt att hon ännu igår morgse hade varit en glad bekymmerslös flicka, som hade grubblat öfver en romautisk i hennes lif inträffad händelse, anställt betraktelser öfver möjligheten af att den kunde medföra icke oangenäma resultater i framtiden och känt sig så fjerran från farorna och förbrytelserna i lifvet, som om de ej funnits till. Nu satt hon midt emot sin oukel med ett ansigte, hvars blekhet och uttryck af djup, rotfästad sorg icke ens kunde undgå denne kalle och af sitt eget jag intagne potentats uppmärksamhet. Hun märkte förändringen i Clares utseende. Deu misshagade honom icke alldeles i det den vittnade om ett. innerligt bekymmer för mrs Carruthers till Poynings, hvilket var en utmärkt väl passande känsla, hvarför mr Carruthers tröstade sin niece på sitt lugna sätt men likväl tillika erkände de oförklarliga feberanfallen och förklarade Claro att det fanns intet smittosamt i detta kasus, i hvilket hän