Göteborgsposten – 21 februari 1868, sida 1

— — A— — Med den kungliga teatern går det visst på tok, icke derför att den lider brist på sujetter med stor talang — tvertom, flera unga och nya sådana uppträda och göra lycka — utan derföre att Liss Olof Larsson från Dalarne och Ola Boson Olsson från Skåne i andra kammaren ifrigt påyrkat i sparsamhetens heliga namn att statsanslaget till nämnde teater skall indragas. Den kungliga teatern har icke till sitt förtogande någon Orfeus, som med sin sång törmår att beveka dem. Det berättas — jag lomnar derhän med buru stor tillförlitlighet — att om Larsson-Olsson drifva sitt förslag igenom, så skall konungen vara fullt besluten att öfverlemna k. teatern till riksdagens förfogande. Det vore kanske icke så illa om de svenska sånggudinnorna sattes i pension hos riksdagen. För min del tror jag att ganska mycket skulle vinnas, om man kunde förmå t. ex. hr Hierta att taga deras affärer om hand och långa dalkarlen att sköta baletten. Sannolikt har ni observerat att Posttidningen meddelat en artikelserie under gemensam rubrik Resultater at tull-lagstiftningen, hvaraf fullständigt ådagalagts, att de hemska spådomarne om våra näringar (grusade) icke slagit in. Den sista uppsatsen utvisade att värdet af samtliga sabrikernas tillverkningar uppgick år 1865 till rdr 75,800,000 och år 1866 till 33,700,00, således ett ganska vachert resultat. Men på samma gång detta framhölls, kunde författaren icke tillbakahålla ett ganska qvickt, men tillika närgånget skämt med våra protektionister. Han yttrade nemligen: resultatet bekräftar sålunda riktigheten af den förutsägelse, som innefattas i följande ord: utan tvitvel kommer år 1866 att intaga ett utmärkt rum i Sveriges ekonomiska historia. Statsekonomiska betraktelser, Stockholm 1865 sidan 210, af Carl Rydsrist. Det var onekligen grymt att citera br Rydqvists ord, han, som då de nedskretvos, var så fullkomligt ötvertygad att just året 1866 skulle bekräfta frihandelssystemets och franska handelstraktatens olycksbringande verkningar. Dot är alltid smärtsamt att bli sårad, men aldra smärtsammast att såras med sina egna vapen. Hr Rydqvist har snart i tjugu år med alltjemt stigande otålighet afbidat det ögonblick, då Sveriges alla fabriker skulle med rubb och stubb störta tillhopa, och året 1866 var af honom bestämdt till terminus ultimus. Endast för att få sin spådom bekrättad. grämde han sig alls icke deröfver att våra näringar grusades, och likvisst är hr Rydqvist ingen Nero. Han vill endast halva rätt, han vill aldrig inrymma såeom en möjlighet, att han kon misstaga sig, ty han lider af en fix ids. Han har så länge ropat: Hannibal ante portas! att ban sjelf numera tror inllt derpå, och om man en dag skulle säga: den af er så mycket fruktade fienden står redan vid Hornstull, så skulle han utropa med Argus-Johanson: Ja-ha! det har jag förutsagt redan för tjugo är sedan. ? ::: cc itiiiii ——6—22——7 Beskowa -kyrkan på Blasieholmen är, finansielt taladt, alls ingen dålig affär. Fonden för byggnadskostnadens amorterirg växer rätt snabbt. Frivilliga bidrag inflyta ganska hederligt. En gammal enkefru af mina bekanta offrade häromdagen sin sista qvartalstia; hon förebråddes att hafva varit så frikostig, då hon sjelf lefde i små vilkor, men hon försäkrade hänryckt, -att då hon är så lycklig att få taga pastor Beskow 1 hand, så känner hon på sig att hon kommer Gud närmare. Det är med en sådan tro som man kan försåtta hälleberg och bygga kyrkor Men vid sidan af denna tro påträffar man äfven ibland de bildade vantro och vidskepelse. Se här ett exempel derpå: En ung prestman företog för några år sedan en resa till den heliga grafven i Jerusalem. Han lofvade sina hemmavarande kristligt siunade vänner af det täcka könet, att hvar tjortonde dag tillsända dem ett bref. På vintern inträffade väderlekshinder, och fjorton dagar förflöto utan att bref anlände; åtta dagar till — stor oro — ytterligare åtta dagar — intet bref. Någon olycka har bestämdt drabbat den from