Göteborgsposten – 21 februari 1868, sida 1

ruthers tillstånd väckta oron, ja fruktan, hade kunnat kufva, igått ut på sin morgonrund, voro Clares bref lyckligt och vål lagda på posten af henne sjelf. Hon hade endast sofvit litet den första natten af sin bekantskap med sorg och fruktan, och då hon vaknat i daggryningen och känt sig nediryckt af den tunga förnimmelsen af en dunkel olycka, hade hon ögonblickligen återkallat allt i sitt minne och, efter att skyndsamt hafva klädt sig, smugit sig ut genom glasdörren, ledsagad af sin hund, till hvars lustiga krumpsprång i den klara morgonstunden hon icke lade märke. Morgonluften genomisade deu sorgsna och förvirrade unga flickans matta lemmar, medan hon hastigt fortsatte sin väg genom buskaget, slående daggen af grenarne, 1 det hon, hjertsjuk och förvirrad i sina tankar, ilade åstad. Hon var ensam på sin vandring som ej blef afbruten af något. Hon stack brefven in genom en beqväm inskäring å fönsterluckan i den butik, hvarmed ett postkontors värdighet och fördelar voro förbundna, blickade uppåt och nedåt den lilla gatan, lyssnade till några osammanhängande ljud, som bebådade inträdande verksamhet i de närliggande stallen, och till det gläfs, hvarmed några kringströfvande hundar, som hon kände, helsade henne och Cesar; och, sedan hon öfvertygat sig om att hon ej blifvit bemärkt, vände hon så fort som möjligt tillbaka. Det stora uret med sin hvita tafla öfver stallbyggnaden på Poynings — ett oklanderligt verk som ej i mannaminne hade dragit sig före eller efter — slog sex, då Clare Carruthers omsorgsfullt åter sköt för riglen till glasdörren i fru