Göteborgsposten – 20 februari 1868, sida 2

hon. Mr Carruthers fruktar att ljudet deraf skulle bekomma frun illa. — Jaså, sade Clare likgiltigt, medan hon ännu alltjemt betraktade sin vanställda bild i spegeln. Hur är det med henne? — Icke bättre, miss; och mycket sjuk skulle jag tro. Men ni får ej oroa er deröfver så mycket, fortfor hennes piga deltagande. Det är måhända icke så farligt med henne som de säga; och i hvilket fall som helst måste ni vara vid godt mod, så att ni kan trösta mr Carruthers. Ett ljus uppgick för Clare. Hon behöfde endast förhålla sig tyst, så skulle ingen kunna genomskåda henne; hennes tårar, hennes bedröfvelse skulle skrifvas på tamiljsorgens räkning. Hennes piga, som naturligtvis straxt skulle hafva lagt mirke till hennes utseende, yttrade ingen förundran. Mrs Carruthers var alltså mycket sjuk. Det måste hafva inträffat något nytt sedan morgonen, då intet häntydt på att hennes sjukdom var af allvarsam natur. Pigan trodde påtagligen att hennes fröken var underrättad om allt hvad som tilldragit sig, och hon behöfde endast förhålla sig lugn, så skulle ingen komma underfund med hennes okunnighet i detta hänscende. Hon lät alltså pigan tala medan hon gjorde några obetydliga förändringar vid sin toalett och erfor snart alla de enskilda omständigheterna angående mrs Carruthers sjukdom och doktorns besök, hennes onkels oro och mrs Brookes outtröttliga omsorg för sin fru. Derpå gick Clare darrande, om än lättad från sin fruktan, ned till sin onkel för att sätta sig till deras sorgliga måltid. Han yttrade intet om hennes