Göteborgsposten – 20 februari 1868, sida 2

2.—————— — Litteratur. De bildande konsternas historia af Carl Gustaf Estlander. Vi fortsätta i dag vår redogörelse för detta förtjenstfulla arbete och börja med konsten i Sverige under Gustaf III:s tid. Oaktadt de ljusare utsigter Frihetstiden beredde för konsterna i Sverige, fortgick emellertid konstnärernas under Carl XII:s tid påbörjade utvandring. Gustafs bemödanden gingo ut på att hejda denna utvandring och till fäderneslandet återsamla så mycket som möjligt af de förlorade krafterna. Bland de återvändande var äfven Jonas Hoffman, hvilken af samtida är den, som i konstens teknik lemnar det minsta att önska. Af honom är altartaflan i Clara kyrka i Stockholm. Året efter det Hoffman hemkommit, återvände äfven Pilo från sin länge innehafda plats i Köpenhamn. Han bosatte sig i sin hembygd och erhöll ur konungens handkassa en liten pension, med hvilken han gick en bekymmersam ålderdom till mötes. Då hände sig, att Gustaf på en resa till Nyköping besökte gubbens verkstad och fann sådant behag i hans innerliga och varma framställningssätt, ätt han beställde sin kröningstafla och derpå utnämnde Pilo till direktör för akademien i Stockholm. Pilos Skomakarfamiljen är ett tidigt ehuru i utförandet svagt prof på genremålning. Det var under Gustafs tid, som denna branche, liksom äfven landskapsmåleriet egentligen rotsästade sig i Sverige, och det var Pehr Hilleström som blef den oförtrutne odlaren af conversationsstycket och bambocciaden, såsom genrebilderna, de seriösa och de humoristiska, den tiden kallades. Hilleströms betydligaste arbeten äro Borgerskapets mönstring 17914, n offentlig taftel på Drottningholm, Gustaf III:s besök i Fahlu grufva, Karusellerna som höllos 1776, dervid Gustaf red som Esplendian mot Essen som Drauris och åtföljd af gretvinnan Höpken som Leonorinne eller den grekiske kejsarens dotter, medan de andra herrarne och damerna utförde likaledes hvar sin roll ur samma ronan, samt till sist visade huru Amadis stred med eldsprutande drakar, hvilket allt Hilleström var rätte mannen att afmåla, såsom ses kan i hertigens paviljong på Drottningholm. Men då Gustaf efter en resa i Italien hemkommit och fann sig omgifven af Sergel (bildhuggaren), Masreliez (målaren) och Desprez (arkitekten), behagade icke mera det styfva och tunga, ej heller det lätta och piruetterande, som fanns förenadt i Drottningholm, och Gustaf anlade Haga. Om blott Sergels verk vore samlade i de tysta, svala rummen i konungens paviljong, der Masreliez målat väggarne och ännu en del af de antika uppköpen från konungens resa äro förvarade, och kringom hvilken utbreder sig en fritt uppdragen park med grottor och kaskateller å la Tivoli, Albano och Frascati, så vore Haga för den andra renaissancen i Sverige ungefär detsamma som Drottoingholm är för de tidigare perioderna. I farten att förse sin konstakademi med goda professorer, rycke Gustat Sergel från Rom, der han stod nära att bli mästaren för en pånyttfödd bildhuggarekonst, och gaf honom genast mycket ädelmodigt tvenne beställningar. Den ena var ett exemplar i marmor af den Amor och Psyche han modellerat för madame Dubarrys räkning, den andra den s. k. Venus aux belles fesses, som skulle framställa grerymnan Hopken i Venus Kallipygos bekanta gestalt. De befinna sig för närvarande uti det nya Nationalmuseum, ett steg eller två ifrån hvarandra, och man har sålunda lätt att iakttaga, huru Sergel i Rom för den famösa mätressens räkning komponerade Amor och Psyche i en icke blott ädel, men kysk anda, emedan Gustafs första (och enda större uppgift) uppgift så godt som ålade konstnären en den vidrigaste misshandling af antiken. Ty ifrågavarande Venus! har med det grekiska originalet intet gemensamt utom de yttre dragen och främst attitydens oblyghet. I såället för det gripande vemodet