Göteborgsposten – 20 februari 1868, sida 2

bos grekinnan har man här grefvinnan Höpkens anfrätta drag; Venus Kallipygos är en elegi och grefvinnan Hopken som Venus en priape i adertonde århundradets smak. — Sergel höjde sig etter detta offer åt en oren smak ej mera, utom då han framställde snillekonungen sjelf, hvilken står nedanför Logården i hufvudstaden, i mer än ett fall erinrande om Apollo di Belvedere. Efter att hafva framhållit en del af konstens idkare och följt dessa längre och längre ned i afseende på såväl konstnärlig som samhällelig rang, stannar förf. framför Pehr Hörbergs märkliga gestalt, om hvilken han säger bl. a.: Hörberg var af natvren en första sortens kolorist, och valde äfven med riktig blick de gamla holländarne till sina efterdömen, men kom på afvägar. 1787 blef konstakademien i Stockholm först färdig med en täflan om första priset. Endast tvenne täflande inställde sig, Hörberg och Carl Gustaf Eckstein. Sergel ville gifva det åt den förre; men ingendera ansågs det värdig, hvarför det vanns först 1789 af Johan Åkerström, hvilken likväl ej vann någon framtid. Högre upp stodo Pehr Nordqvist och Wertmåller, hvilka båda dock snart förlorades, den förre genom döden, den senare genom utflyttning till — Filadelfia. Drottning Marie Antoinette i Frankrike föredrog Wertmiller framför alla andra porträttörer. Den ende, som sparades åt hemlandet, var Carl Fredrik. von Breda, egentligen en temperamentsmålare, som visar oss karakteren mindre såsom den ideala enheten, än såsom omedelbart lefvande i kroppsligheten, och häri intar han en gemensam ståndpunkt med de största kolorister. Föregången af ett stort anseende, blef han genast vid hemkomsten professor och sålunda satt i den gynnsammaste ställning; men reformationen uteblef ändock tillsvidare. Och flera voro icke de män, med hvilkas i bättre skola uppammade talanger det ena seklet kunde bispringa det andra. Vi kunna med ens förflytta oss halftannat ärtionde framåt, ty under samma tid som samhället upprördes af genomgripande förändringar företer konsten, sedan nu smågnabbet och intrigerna icke mera skönjas, ett det aldra lyckligaste stilleben, ur hvilket dyka upp namnen Jakob Liljedahl, Niklas Hagelberg och Fredrik Westin, som blef Masreliez arftagare inom konsten. Westin hade utomordentlig frändskap med den af David i Frankrike bildade skolan och han åtnjöt stort bifall hos allmänheten. Pehr Krafft d. y. var den ende svenske konstnär, som verkligen kunde skrifva sig som lärjunge al David; men tyvärr hände sig, alt denne i porträttmålningen, som var Kraffis styrka, och der antikens förebilder icke vägledde honom, gick till väga med en oförädlad naturkraftighet, hvilken sedan hos lärjungen blef en ganska rå naturalism. Krafft gick väl icke så långt som en ringare yrkesbroder på den tiden, hvilken gjort till sin specialitet alt måla prester, och till den ändan hade kaftanerna färdiga, så att för hvarje gång blott hukvudet behöfde tillsättas; men anekdoten karakteriscrar äfven Krafft. Då han såg, huru Olof Södermark med noggrann pensel utarbetade dragen, skall han hafva yttrat i känslan af sin egen framgång: Detta bär sig aldrig; huru vill herrn på det sättet måla ihop 80,000 riksdaler. Krafft egde denna vackra förmögenhet. Bland skulptöreraa må nämnas Erik Gustaf Göthe, en lärjunge af Sergel, till hvilken han likväl ej mäktade att på långt när höja sig. Öfverflyttad till Ryssland, trängdes han äfven i bakgrunden af Byström. Det säges, att han vid hemkomsten 1816 medfört en Mars, der endast hufvudet var oformadt, samt derpå i tysthet utfört detta med Carl Johans drag och genom denna smickrande syrpris uti konungen vunnit en beständig och trikostig gynnare. ÅFör det skälmska anletsuttrycket egde Byström en synnerlig framotällningsförmåga, och den fina, lefvande naturbehandlingen, ögonblickligheten, den halffördolda spelande humorn gör hans blomsterkonung i Upsala botaniska auditorium till ett af mästarens bästa verk. Detta goda från hans första period borde dock vara än mera, för att godtgöra de många fabrikater af en fallen skapareande, dem man möter från hans senara tid. Betecknande för denna stillebensperiod är den rådande allmänna belätenheten. Akademien fick sortgrönska 1 ostördt lugn till inemot medlet af det andra årtiondet. Men lifvet är fullt af orolighetsanda, och den lyckliga perioden måste taga ett slut. Nya stämmor hördes, hvilka uttalade missnöje med det bestående. Fosforister och Göter drogo i här