Göteborgsposten – 20 februari 1868, sida 1

närmad, i det han hemligt betraktade blotta tanken på en sådan möjlighet som opassande. Mrs Carruthers till Poynings hafva blifvit upprörd! Läkaren som kände men icke brydde sig om hans egenheter fortsatte lugnt, och utan att låta skrämma sig af mr Carruthers sätt, sina undersökningar och förklarade, sedan han blifvit öfvertygad om att intet märkvärdigt tilldragit sig, att som det icke kunde finnas någon orsak, hvaraf en sådan plötslig och allvarlig sjukdom kunde härledas, var han så mycket mera orolig öfver den sannolika utgången deraf. Då smittades mr Carruthers af hans oro och hela den bättre sidan af haus karakter, hela hans oskrymtade kärlek till sin hustru, som eljest undanskymdes af hans egenkärlek trädde fram i sin falla styrka och den strängaste förfäktare af äktenskaplig hängikvenhet kunde icke hafva begärt ett större bekymmer än det som den förskräckte äkta mannen lade i dagen. Inom en beundransvärdt kort tid antog hela huset den prägel, som sjukdom städse framkallar. Tjenstsolket gick hviskande vid sitt arbete och inne i rummen var det stilla och ödsligt. Ingen egnade Clare en tanke. Den sjuka qvinnans omgifning som hade nog att göra med att utföra de befallningar som gåfvos dem af doktor Munns, hvilken stannade hela timmar hos den sjuka; den bekymrade äkta mannen som gick sorgsen mellan sitt vibliotek och sin hustrus rum; alla glömde den unga flickans tillvaro. Det var mycket sent — endast några minuter före den vanliga middagstimman (en på Poynings oföränderlig tidpunkt) — då Clare Carruthers återkom till trädgården trädde in genom glasdörren och smög sig sakta upp på