Göteborgsposten – 17 februari 1868, sida 1

— — komotivet har alldeles utträngt elesanterna ur Shohoernas tankar. Också var det ganska förvånande äfven för en engelsman, att plötsligt några steg från sitt tält, som han uppslagit midt i en afrikansk öken, få höra bvisselpipan. Man hoppas att jernvägen inom en månad skall vara färdig ända till Koomaylee. Telegrafen är f. n. färdig på en sträcka af omkr. 20 eng. mil. Olyckligtvis finnes det dock i denua civilisationens senaste triumf icke, såsom fallet är med lokomotivet, något som inger skräck i Shoboernas sinne, och följaktligen har en del af ledningstråden blifvit stulen. Om man kunde hitta på att gifva en och annan af dem en dugtig elektrisk stöt, så skulle de kanhända lära sig att betrakta telegrafen, om icke af samma rang som lokomotivet, så åtminstone i jemnbredd med elefanterna. Emellertid ha Shohohöfdingarne värdigats att lofva taga telegraten i beskydd, och tör dessa liksom andra tjenster ha de af gir Robert Napier blilvit belönade med röda lysande kappor, i hvilka de stolt spatsera genom lägret, synbarligen mycket belåtna med sig sjeltva och sina britiska allierade. Man kan lätt tänka sig att ettlängre uppehåll i lägret vid Zonllah icke just hör till det angenämaste. Till öfverfödet på sand och dam kommer brist på dricksvatten. Vid ingången till Kumayleepasset, som tör till Senase, finnas de första brunnarne och innan man tår jernvägen dit, måste allt dricksvatten, som vid Zoullah är nödvändigt, derstädes destilleras af hafsvatten. IIVarje gallon vatten uppgår i tillverkningskostnad ull 2 shillings, och då 40,000 gallons dagligen konsumeras, finner man att kostuaden för detsamma dagligen uppgår ull 4,000 pund sterl. eller 72,000 rdr rmt! Ingen plats inom lägret är intressantare eller erbjuder mera tillfälle att studera de indiska folkstammarnes olika racer, at hvilka hvarje individ låter betala sina tjenster lika högt som ett preussiskt regeringsråd, än vattningsstället, hvarest äfven getskinnssäckarne fyllas med dricksvatten för manskapets räkning. På morgnarne mellan kl. 7—10 och på aftnarne efter kl. 5 trängas här utefter de långa rännorna, hvilka städse fyllas med af hafsvatten fabriceradt sötvatten, törstiga menniskor och djur. Der ser man en trupp motspänstiga mulåsnor, hvilka vid åsynon af vattnet icke mera låta återhålla sig, utan kasta sina förare i smutsen och springa till rännorna hvarest, emellan dem och de just nu drickande håstarne, uppstår en häftig strid, i hvilken det icke fattas sårade. Med sina dumma, blaseradt blickande ögon, höja kamelerna sina hufvuden öfver den omgifvande hopen och söka att öfver mulåsnor och hästar bana sig väg fram till vattnet. Ett förskräckligt larm låter snart sluta till något ovanligt. En lång rad af elefanter närmar sig och det första af de imposanta och intelligenta djuren bryter hänsynslöst en vig åt sina efterkommande kolleger, trängande allt åt sidan med sin tjocka snabel. Då de hunnit fram till rännan blir denna efter några långa drag fullständigt tom, till smärtsam ötverraskning för en hjord små abyssiniska kor, som just nu drifvas fram och hvilka med sina långa horn och krokiga ryggar erbjuda en besynnerlig anblick. Ordning står ej att hålla i detta virrvarr. Ixarje åsnedrifvare eller uppsyningsman har sitt eget språk och blott den engelske underofficerens piska är en universaldiktionär, hvilken alla synas förstå. Der har den stackars shohoynglingen just erhålllt en lektion. Ihopkropen under buken på en kamel hade han i hewlighet i handen öst till sig litet vatten, men blef ertappad och med piskan drifven från sitt gömställe. Hvad skulle väl den brune, unge slyngeln med det intelligenta ansigtet tänka om främlngarne, som åta vatten i stora fat föras till sina talt, då le vilja taga sig ett bad, men deremot låta en klunk vatten bli så dyrt betald. Men fiantropiska reflektioner äro här icke på sin plats. Menniskovännen behöfver, för att finna letta, blott gå till den s. k. bazaren. Öivervajad af en stor britisk flagga är här executionsplatsen, hvarest soldater, som begått