Göteborgsposten – 15 februari 1868, sida 1

Det har dock passerat under den förflutna veckan att bättre damer blifvit utsatta för ett dylikt bemötande. Förmodligen någon öfverlastad sjåare eller hamnbuse, någon dingelbent bonde som sålt smöret och supit opp pengarne, gissar ni. Ni bedrar er, min herre! Den person, som sålunda midt på dagen, då inga misstag i detta hänseende böra kunna ega rum, attackerat aktningsvärda damer, har varit en s. k. bättre karl, åtminstone har hans klädsel antydt detta, fastän under den fina, välborstade rocken dolt sig en oförskämd, oborstad lymmel, ett glänsande skal omkring en maskstungen, genomrulten kärna. Vi anse oss böra upplysa om att denna representant af snobbismen i sin vedervärdigaste gestalt misstänkes vara en resande, hvilket ändå kan vara tröstande för oss infödingar att veta. Man lärer emellertid vara honom på spåren, hvadan han säkerligen icke skall undslippa en rättvis och duktig näpst. Sista gången han utofvade sitt fräcka tilltag lärer han straxt derefter ha försvunnit genom ingången till en af våra restaurationer, antagligen tör att der förfriska sig. Lämpligare torde dock ha varit, om han ögonblickligen blifvit uppsriskad med en god portion rammelbuljong. I alla händelser uppmana vi de manliga medlemmarne af vårt samhälle att för upprätthållandet af sitt hittills goda anseende, hvar i sin mån, söka bidraga till upptäckandet och bestraffandet at dylika vanhedrande bedrifter. . I omnibuspriserna mellan staden och Klippan har i veckan en välbehöflig nedsättning egt rum. Och likväl, huru gerna skulle man icko tolererat de gamla priserna om endast omnibusarne blifvit nya. IIuru länge skall det dröja innan en beqväm och tidsenlig omnibuskommunikation, mellan Göteborg och dess förstäder i allmänhet samt Carl Johans församling isynnerhet, skall kunna inrätras utan pekuniär förlust? Det ser sannerligen ut som skulle samtliga trafikanter vara mycket dåliga menniskor, åtminstone straffas de grymt efter den gamla principen: Den illa gör, han illa far! Den som ändå kunde skrifva en roman eller bara en liten novell, hörde vi en gång en ung dam utropa i ett sällskap, der våra stora och små författarinnor gåtvo stoff till konversationen. Det skulle (tyvärr!) möjligen kunna hända att en eller annan at våra värda läsarinnor helt tyst tänkte densamma. Nåväl, ingenting är lättare än det. Man tager sa Kajsa Varg, ja, man tager endast, ett stort namn, namnet på en skald, en tänkare, en hjelte eller i nödfall en feminin dylik, och man har genast hufvudpersonen. härleksintrigen har från romanen redan så pass ötvergått i det verkliga lifvet att något nytt eller originelt i detta hänseende svårligen i hast (sådane opera skrifvas alltid i hast!) kan inventeras. Man tar istället fasta på hjeltens eller bjeltinnans lösegendom eller garderob, låter den undergå en noggrann granskning och utväljer derur en passande artikel. Med den fyndighet som en fantasi, hvilken anser sig icke behöfva några tyglar, kan förläna, inflickar man nu persedeln som en integrerande del i berättelsen, tillsätter efter behag faderoch moderlösa barn och tjenstesolk och låter om möjligt allting slutas väl. Det gör alldeles ingenting om stoftet af den sålunda inför oflentligheten ställda celebriteten ännu knappast hunnit att förmultna om han eller hon ännu eger anförvandter och vänner i litvet, hos hvilka den bittra sorgens ännu icke läkta sår åter smärtsamt upprirvas, då profana händer gripa in i den minnets heliga svepduk som de fuktat med sina tårar, nej, i allra yttersta nödfall kunna äfven ännu lefvande personer få släppa till stoffet för den sintressanta berättelsen. När så anrättningen är tärdig serveras den genast, om möjligt törsedd med ett stålstick af utländsk fabrik, som här lika mycket hör till historien som allt det andra och befinnes särdeles smaklig för personer begåfvade med god litterär matsmältning. Recensenter i alla landets hörn meddela sina läsare den angenäma nyheten att vår omtyckta författarinna fru A. eller mamsell B. riktat vår litteratur med en ny ovansklig perla benämnd Emelie Högqvists nattmössa,Wilhelm von Brauns nattkappa eller Ilerman Bjurstens pjexor. Det ligger i sakens natur att skor och pjexor skola passa särdeles väl till — blåstrumporna. Skulle till slut så illa vara, att sörläggarne icke längre vilja riskera att pröfva en bildad allmänhets tålamod till det yttersta, eh bien!, då passar man på tillfället och sticker in varan i någon kalender, som säljes för ett välgörande ändamål och uppkallas efter någon mytologisk gudomlighet — hore till exempel. Å Mindre Teatern gals i Thorsdags till recett för fru Linda Boström sör första gången, icke inom den teaterns murar, utan af Rohdeska sällskapet, Töpfers här förut bekanta lustspel Rosenmäller Finke. Recetttagerskan utförde en af hufvudrollerna: den ystra, inom residensstadens sser uppfostrade, för sin rikodom bortsjäsade men i grund och 1 1 1