Göteborgsposten – 15 februari 1868, sida 1

liet och kolorit deråt för att lifligt intressera och intaga publiken. Hr Boström hade den kinkiga uppgiften att återgifva en af Pierre Delands triumfroller. Om än tydliga spår af imitation förefunnos, lyckades dock hr B. att gifva en ganska genomförd bild af köpmannen i hvarje tum. Vissa scener återgåfvos förträffligt och belönades med vältörtjenta inropningar. I allmänhet torde kunna påstås att hr Boström bättre och med betydligt mindre öfverdrift än en annan f. d. medlem af P. Delands teatertrupp, lyckades i det alltid vanskliga försöket att kopiera en ryktbar förebild. Den gamle trotjenaren Uellerman, tvärviggen och satirikern, enligt vårt förmenande styckets väst tecknade karakter, hade en god representant i hr Ullberg, hvars maskering isynnerhet var lyckad. Totalintrycket af föreställningen var, oafsedt några tydliga bevis på att d:r Rudigier icke lärt bort sin konst på Mindre Teatern, ganska godt, publiken var vid särdeles upprymd stämning och styckets upptagande på ropertoaren sålunda att anse som en vinst för densamma. En anmärkning torde dock vara på sin plats, beträffande det alltför naivt okonstlade sättet att åstadkomma de i stycket ofta förekommande scenförändringarne. Dessa oupphörligt återkommande inblickar i teaterverldens inre mysterier, dessa framoch tillbakatraskande sakförare, hvilka understundom taga reträtten tvärs igenom en vägg, kunna visserligen vid första anblicken ge anledning till en extra munterhet i salongen, men blifva dock i längden störande. Hvarföre icke helt enkelt låta ridån gå ner för hvarje scenförändriog? Men, invänder man, då tror kanske publiken att det är akt eller tablå och lemnar sina platser i salongen. Nåväl, den saken är lätt bjelpt. Vid hvarje sådan förändring sticker sufflören upp ur sin lucka en lapp hvarpå i tydliga bokstäfver läses: Scenförändring! och publiken vet hvad den har att rätta sig efter. Båda våra teatrar inställde i går afton sina annonserade föreställningar, den ena i anseende till ett naturligt mankemang inom personalen, den andra i följd af ett, vi hade så när sagt, lika naturligt, mankemang af publiken. Af den senare omständigheten kan man draga den slutsaisen, att det icke längre är modernt i Göteborg — att gå och se på brudar. An historien då? Hvilken historia? Aha, den sedvanliga anekdoten. Här är den. I studeniexamen i Upsala tilltrågades examinanden bl. a.: IHvad lärde Arius; — Arius, svarade denne genast tvärsäkert, Arius, han lärde, att Sonen var föfil fore Fadern .... Född före sadern, upprepade examinatorn helt förbluffad öfver denna nya upptäckt i generationsprocessen, :men min bäste herre, kunde Arius påstå något så orimligt ... Jo, jo men, svarade examinanden helt sjelfbelåtet, men så blef han också stukad!