Göteborgsposten – 15 februari 1868, sida 1

Himlen är så klar och blä, solen ler så fryntligt från det höga, trottoarerna se så fina och inbjudande ut som ett nyskuradt förmaksgolf. Kors, så vackert väder i dag! orerar lilla nåden för sig sjelf och kastar en nyter blick genom den spegelblanka fönsterrutan, ridag måste man promenera! Sagdt och gjordt, efter en qvart eller ett par trippar hon så nätt och behändigt utför trappan, sätter sin förtjusande tåspets på trottoaren, men drar den åter hastigt tillbaka och skyndar skrämd som en irrande hind tillbaka till hemmets lugna frid, och hvarföre? Jo, derute blåser ju en stickande storm, så stark och så sjelfsvåldig, att hatten å la lampbricka, roben å la lambrequin och chignonen å la kranskaka eller hösäck, med ett ord alla de underbara enskildheter hvilka tillsammans bilda hvad man i våra dagar kallar en modern toalett skulle ha råkat i fara att förintas. Så blir det ingenting af med promenaden och så skola nyfikna, efter åsynen af ett vackert fruntimmersansigte trängtande resande åter undrande utbrista: Men hvar finnas då damerna i Göteborg: Och allt det der är den stygga blåsten skuld till — och är det icke blåsten så är det något annat, ty alltid finnes det något fel på väderleken i vår goda stad. Så säga åtminstone damerna och hvem skulle väl ha hjerta till att motsäga dem? Det der kan vara ledsamt nog, men ännu