Göteborgsposten – 13 februari 1868, sida 1

Storlamans ansigte med sin halföppna mun och nedhängande underkäke mer och mer fick ett uttryck af idiotism; men med en kraftansträngning fattade denne sig dock och mumlade i det han sneglade på kortet: — Inrikesministeriet. — Ja, riktigt, svarade mr Dalrymple. Jag är departementschef i inrikesministeriet och kommer till er i er egenskap af fredsdomare. Lord Woistenholme, vår sekreterare, hade lagt mirke till att ni i allmänbet fungerar som förman för fredsdomrarne och antog derföre att ni skulle vara rätta mannen att förhandla med. Mr Carruthers uppmärksamhet som gjort ett litet afsprång — hans ögon voro ännu allljeomt fästade på hans väns skägg och han frågade sig sjelf, hur länge det väl hade fått lof att växa och hvarför det var likasom två afskuggningar af brunt i det — återvände vid dessa ord, och han mumlade något om att han var hans herrlighet förbunden för dessa goda tankar. — Vill ni nu tillåta bäste mr Carruthers, sade mr Dalrymple, som i det han böjde sig framåt i länstolen, sänkte sin röst till en hviskning, och blickade fram under sina buskiga ögonbryn, att jag gör er en fråga? Kan ni bevara en hemlighet? Mr Carrnthers blef öfverraskad. Från sin ståndpunkt som fredsdomare och herreman betraktade han hemligheter såsom något hvilket uteslutande tillkom simpelt folk och stod i förbindelse med sammansvärjningar, komplotter, bedrägerier och andra straffbara förseelser; men i betraktande deraf att frågan förelades honom på inrikesmini