Göteborgsposten – 13 februari 1868, sida 1

De resande postkontoren äro utan tvifvel den sinnrikaste af alla postväsendets arrangementer. De etanna blott sällan, men aslemna och mottaga post genom en särskild apparat. Vid sidan at postkupcen är fästadt ett nät i hvilket postpåsarne upptagas då de under tågets förbifart ryckas lösa från stänger, som i närheten af hvarje poststation äro placerade bredvid jernvägen och på hvilka påsarne upphängts. På samma sätt aflevereras äfven posten som från hostkupåon skall will stationerna. Det har tvenne gånger händt att postpåsar, som sålunda hängt på nyssnämnde stänger, blifvit stulna. Registrerade bret sändas alltid för sig sjelfva i en grön påse. Hvarje stadium af deras väg antecknas af de posttjenstemän, genom hvilkas händer de passera, och så stort är det förtroende som allmänheten hyser för denna metod att sända penningar, att antalet af dylika bref på tvenne år vuxit från 1,965,000 st. till 2,232,000 st. Denna tillväxt beror utan tvifvel derpå, att oregistrerade bref, som otvisvelaktigt innehålla penningar, måste lösas med dubbelt porto, hvilket adressaten egde att betala. Verkan at denna åtgärd var att reklamationerna för bortkomna penningbrer minskades från 6,000 till 2,000 om året. Huru gerna folk vill bryta äfven mot de klokaste anordningar bevisas dock deraf, att man nu alltmera börjar sända postmärken i stället för penningar i bref. De som på detta sätt sända penningar tro törmodligen att de derigenom icke skola fresta postbrefbärarnes ärlighet, men man försäkrar på centralkontoret att om postmärkena också icke kunna kännas genom kuvertet, så erfar man dock deras närvaro genom deras lukt. —t—— ——