Göteborgsposten – 12 februari 1868, sida 3

gen. Man trodde i Munchen, att det under Så hotande förvecklingar skulle vara en oer; hörd lycka, om Österrike och Preussen åter t kunde bli goda vänner, och det hopplösa uppdraget gafs Tauffkirchen att söka medla denvänskap, hvarpå han först begat sig till Berlin, för att höra Bismarcks vilkor, och derefter reste till Wien, för att afgifva besked om sitt uppdrag. Bismarck förklarade sig vilja mottaga Österrikes allians, om detta ville obetingadt gifva sig i Rysslands och Preussens våld samt finna sig i allt, som föregått. Bismarck arbetade redan under danska kriget på att bilda en koalition mot Frankrike, men utan att kunna ernå sitt mål, derför att Österrike ej ville afstå från sin ställning i Tyskland. Att han, efter slaget vid Sadowa och då Beust blifvit utrikesminister, skulle ansett det möjligt att uttöra sin plan, är icke troligt, och sförhandlingarne derom voro neppeligen allvarligt menade; de åsyftade från Preussens sida helt säkert endast att visa Österrike, i hvilken förödmjukande ställning det kommit. Beust skrifver i nämnde depesch: Grefve Tauffkirchen uppträdde inför mig ej allenast såsom sin regerings ombud, utan äfven såsom budbärare af vigtiga förslag från Preussens sida. Han hade begitvit sig till Berlin, sade han, derför att (Bayerns premierminister) furst Hohenlohe önskade komma på det klara med den luxemburgska frågans eventualiteter, att skydda fredens intresse i förening med Preussen och isynnerhet att i detta intresse älven försöka, om det kunde lyckas Bayerns inverkan att bidraga till ett närmande mellan Österrike och Preussen. Hvad han uppnått hos grefve Bismarck, var afstor vigt. Han var satt i stånd att uppträda för afslutandet af en allians mellan de båda makterna, och denna allians skulle utsträcka sig till alla tyska stater. Fredens bevarande skulle bli betryggadt genom ett sådant förbund. Man var i Berlin ej blind för, att Österrike var, till gengäld för de törpligtelser, som det skulle öfvertaga, berättigadt att fordra ersättning, och man var äfven redo att i detta afssende gå så långt, som det på något sätt kunde vara möjligt. Hvad grefve Tauffkirchen vidare yttrade rörande denna punkt, hörde likväl ej till den klaraste delen af hans meddelanden(!). Han talade om en garanti för våra tyska besittningar. Han lät äfven förstå, att för våra icke tyska besittningar tillsvidare äfven hvarje önsklig garanti kunde erbjudas mot möjliga faror. Han talade om, att Ryssland skulle vara tredje man i förbundet, och menade, att säkerheten skulle följa af sig sjelf. om de tre makterna förnyade sitt förbund. Han antydde äfven, såsom kabinettet i Minchen redan förut gjort, att ett vänskapligt förbund mellan Preussen och Österrike skulle göra det möjligt för de sydtyska staterna att bålla sig i en mera sjelfständig ställning, och att en solkrättslig allians mellan Österrike å ena sidan och det nordoch sydtyska förbnndet å andra likväl skulle till sist kunna bilda öfvergången till varaktiga och noggrannare fördragsenliga förhållanden, hvilka kunde ge både Österrike och den tyska nationen en fördelaktig ersättning tör det forna statsförbundet. Beust utvecklar derpå utförligt, att de var omöjligt för Österrike att gå io på sådana vilkor, i det han anmärker, att den preussiske gesandten baron Werther icke ens yttrat sig med en bestämdhet, som garanterade Österrike, att icke dess samtycke skulle bli i Berlin tillbakavisadt(!). — I en depesch af d. 15 Maj förklarade Beust, att han ej kunde gå in på de sydtyska staternas anbud, derför att Osterrike, sedan alliansfördragen mellan dem och Preussen afslutats, omöjligen kunde ut tryckligen bifalla ytterligare öfverträdelser af Pragertreden. Österrike måste omsorgsfullt undvika att på något sätt genom ord eller handling afstå från sin rätt att i ett lägligt ögonblick åberopa Pragerfredens bestämmelser. Det är särdeles vigtigt att läsa dessa uttalanden, hvilka på det mest ovedersägliga sätt angitva, att Österrike allt fortfarande står fast vid Pragerfreden, som Frankrike naturligtvis skall vara den sista att uppgifva, hvaraf följer att Österrike och Frankrike i detta hänseende idka en gemensam politik, som gör schack mot Preussen. Rysslands officiela tidning ÅJournal de S:t Petersbourg motsäger underrättelsen om, att Ryssland och Preussen skulle ha understödt Englands och Frankrikes uttalanden mot rustningarae i Serbien. Patrie återigen säger, att berättelserna från Bukarest med bestämdhet uppgifva, att Rysslands hemliga diplomatiska agenter deltaga i rörelsen i Serbien. Till Englands hufvudstad har under de första elfva månaderna af förra året införts från Australien 127,803,814 skålp. ull, hvar emot under samm : tid 1866 infördes 109,758,417 ekålp. och 1865 106,147,729 d:o. Ullinförseln under 1867 var större, än under något före