Göteborgsposten – 12 februari 1868, sida 3

SNS — AHAHAHAHAHAAAAAAA—KHK— Från Utlandet. Bismarcks nya uppfsostringsmetod under detta namn utbjudes på Londons gator en ny leksak till salu. Konstruktionen är följande: Den preussiske premierministern hänger vid en mycket tunna kautschukstråd och häller vid öronen en liten man, fransmännens kejsare. Låter man den förre dansa upp och ned på den elastiska tråden, så uppstår det fenomenet, att den lille maunen af honom oupphörligt gnos på öronen, hvilket låter sig helt enkelt förklaras derigenom, att tråden löper genom premierministerns rörliga armar och är fästad vid den andres ätvenledes rörliga öron. Bådas porträtter äro gjorda efter teckningar i Punoch och den karrikerade porträttlikheten lemnar ingenting öfrigt att önska. Man vill härmed låta förstå, att Bismarck drager Napoleon vid öronen, hvilket vill med andra ord säga, att den preussiska politiken öfverflyglar den franska — någonting som den engelska publiken möjligen kan skratta åt och finna särdeles komiskt, men hvilket andra länders publik sannolikt finner vara allt annat än verkligt, huru godt skämtet än kan vara i och för sig. Desto bättre kunna vi numera antaga, att Frankrike i närvarande stund står lika mäktigt, ja, ännu mäktigare än Preussen. Detta senare land, hvars organer så gerna velat tramhälla Frankrike såsom splittradt och söndradt af inre schismer, kunna nu, om de vilja vara ärliga, medgifva, att Preussen sjelft är söndradt inom sig, så att kanske Napoleon en dag kan rifva Bismarck vid öronen på allvar och ej blott på lek. Vi meddela här efter en dansk tidning följande betraktelser angående den splittring, som med anledning af Hannover inträdt i Preussen. Ilannover låg så beqvämt för Preussen och var så lätt att taga; men med den verkliga införlifningen kan det ännu komma att dröja länge. Den aldra vigtigaste punkten saknas, neml. sjelfva befolkningens frivilliga samtycke till den nya ordningen, och Preussen skördar nu frukten af, att det endast uppträdt som eröfrande makt. Konung Wilhelms beteende mot konung Georg väckte den största harm hos det rojalistiska partiet i Hannover, hvars vänner sutto vid rodret i Berlin, och för att någorlunda försona det, har Preussen måst medge den förjagade konungen en ersättning af 16 mill. thaler, fastän han till ersättning härför icke velat atstå från sina dynastiska rättigheter. Oppositionen inom deputerade kammaren protesterade förgäfves mot en sådan frikostighet, hvilken bjert afstack mot den likgiltighet, som staten visat mot hungersnöden i de östliga provinserna. Regeringen förklarade, att de aldra vigtigaste politiska skäl nödsakat henne att fordra kammarens bifall, och Bismarck gjorde saken till en kabinettsfråga. Förslaget om ett plåster åt kovung Georg gick igenom. Men man måste älven göra något, för att försona den allmänna meningen i Hannover med, att landet blifvit en preussisk provins, och härtill syftade förslaget om, att en särskild fond skulle upprättas, öfver hvilken Hannovers provinsialständer skulle ha fritt förfogande. Det i går omnämnda preussiska regeringsförslaget kom derför fram — men rönte den då omnämnda utgången. Man kan häraf finna, huru svårt det är för Preussen att smälta det hannoveranska köttstycket, och då sjelfva Bismarcks qvarvaro vid makten synes vara allt annat än säkert, fastän horisonten, ehuru molnhöljd, likväl icke med snaraste bådar oväder, kan man möjligen draga den slutsatsen, att i Preussen en inre splittring råder, hvilken kanske gör denna stat mindre enig och dermed ätven mindre krafuig, än man förut antagit. Det tyckes vara temligen säkert, att döma af hvad som timat, att, om någon orolighet skall uppstå i Europa, den hannoveranska frågan åter måste vakna till lif. Ty visst är, att den f. d. kongliga familjen i Hannover såväl som det rojalistiska partiet sammastädes icke äro nöjda, likasom att den hannoveranska befolkningen skall bli missnöjd, då den erfar, att den preussiska landtdagen ej kunnat förmås att betrakta Hannover annorlunda, än som en eröfrad nrovins.