Göteborgsposten – 7 februari 1868, sida 1

PY SSJ Å Vv NNE D PD — D raren vid Gettysburg), som valdes i den förstnämndes ställe, upptattade sin uppgift på fullt allvar och hans första åtgärd bestod deri, att han afsatte den rebelliskt sinnade guvernören i Alabama, tillika med hela hans tjenstepersonal och sålunda vidtog ännu radikalere mått och steg än Pope någonsin vågat. Att en så sansad person som general Meade anser sig tvungen att börja sin verksamhet så energiskt som nu varit fallet är för öfrigt ett bevis på, att de fordna rebellernas fräckhet öfverskrider alla tillåtna gränser och att man icke snart nog kan sätta en damm för det medhåll, hvarmed den gynnas från presidentens sida. Utan Johnsons mellankomst skulle Södern för längesedan varit reorganiserad i politiskt och i följd deraf äfven fortare ha höjt sig i nationalekonomiskt hänseende; under alla omständigheter skulle den åter kunnat tillgodonjuta Nordens kapitaler, hvilka nu hålla sig på aktningsfullt afstånd. Kongressen står nu i begrepp att åter spela ut ett nytt, enligt min åsigt dock fullkomligt betydelselöst, kort mot Johnson. Den för några dagar sedan (detta skrefs d. 15 Januari!) inlemnade billen stadgar, att alla statsmyndigheter i Södern skola degraderas till territorialmyndigheter och att hela rekonstruktionsverket skall uppdragas åt general Grant. Naturligtvis anar man på förband att denna till eventuell lag upphöjda bill i högsta instansen skall förklaras törjinkonstitutionell, så mycket mera som presidenten är öfverbetälhatvare öfver Förenta Staternas armåe och flotta. För att nu förebygga denna fara har en annan: bill inlemnats, enligt hvilken konstitutionella frågor i högsta domstolen icke skola afgöras genom enkel utan blott genom ?, majoritet. Jag anser båda dessa åtgärder vara förtelade och omöjliga att genomföra; de visa oss endast kongressens rådlöshet, då den nu genom ett öfveriladt steg åter vill godtgöra sordna försummelser, öfverilningar och svagheter. Ännu djupare blir klystan mellan den lagstiftande och verkställande makten genom konflikten angående krigsministern Stanton. Senaten förklarade d. 13 Jan. Stantons, för några månader sedan af Johnson töranstaltade, entledigande med 36 röster mot 6 för ogiltigt, hvarpå i går (d. 14 Jan.) den interimistiske general Grant lemnade sin plats för att möjliggöra Stantons faktiska återtagande af embetet. Stanton begaf sig genast upp på krigsdepartementets byråer, emottog besök at lyckönskande vänner, men skall, som hans siender hånande försäkra, ännu icke ha hunnit med annat än att lyfta. sitt arvode tör den tid han varit suspenderad. Johnson har ännu icke yttrat sig, men man väntar stundligen att få höra af honom. Att han icke stilla skall emottaga detta moraliska slag på örat derom är alls intet tvifvel; men sättet, hvarpå han tänker besvara det, det är den fråga som nu sysselsätter alla sinnen. Hane partis ursinne urladdar sig på förhand mot Grant, emedan denne spelat ett dubbelt spel och förrådt presidenten, som han från början heligt lofvat i att icke vika fråa sin plats. Om ännu något skulle ha fattats för att göra Grant till det republikanska partiets kandidat till presidentsplatsen, så är det hans handlingssätt i denna i fråga. Hans kandidatskap kan redan anses som fullkomligt befästadt. Kan presidenten : Johnson nu icke åstadkomma ett statsstreck, så drar han denna gång det kortaste strået, : ty han kan icke en gång draga fram tvistig— heten inför högsta domstolen i form af en stridsfråga, emedan han icke eger någon angripbar motståndare. Alven hans hotelse, att helt och hållet ignorera krigsministern och — —