Göteborgsposten – 7 februari 1868, sida 1

an, utan också medelbart satte mig i Sstånd att anträda resan i morgon. — Hur? sade Hurriet. Åter uttalade hon endast ett ord och detta äfven denna gång med möda och heshet. Hon satte ljuset ifrån sig och stödde sig mot bordet, medan George med sin rock på armen stod mellan henne och dörren. — Ni observerade ej att jag sade det jag hade packat in och var resfärdig. Det är lyckligt, icko sant? Och nu berättade George sin åhörarinna, att han betalt sin värdinna och den förflutna Fredags morgon flyttat sina blygsamma effekter till ett kaffehus straxt nervid floden. Min Gud! det heter att hafva lycka med sig, sade han ; jag behöfver endast gå dit att sosva och bringa mina saker ombord å Argus. Jag har ej flera kläder än jag behöfver, hvar jag ån är, tillade han. Kofferten med mina böcker kan jag lemna å kaföet tills jag kommer tillbaka, och Deane får vänta på sin revanche med bollar och queuer till nästa lägliga tillfälle. Vi skola hoppas att han då är vid bättre lynne och tillgifvit Routh. Han blef i Tisdags afton synnerligt förbittrad öfver hans biljett. — Såg — såg ni den? frågade Harriet och stödde sig, medan hon talade, ännu tyngre mot bordet. — Nej, svarade Dallas, men Deane sade mig, att Routh bad honom sammanträffa med sig dagen derpå. Det har han emellertid, som det synes, icke gjort. — Nej, sade Harriet, och det är mycket ledsamt. Mr Deane var skyldig honom pengar och han anhöll i sin biljett om några. förskräckliga megär