Göteborgsposten – 7 februari 1868, sida 1

— — —— nom. Säg honom också — men det är sant, han har väl träffat Deane medan jag var borta! Harriet var sysselsatt med att släcka gasen, vid hvilken hon nu åter hade tändt ljuset, och sade: — Hvad jag är dum; liksom jag ej först kunde hafva lyst er ned och sedan släckt gasen. Men jag är, uppriktigt sagdt, så trött och alldeles utmattad. Hvad var det ni sade, mr Dallas? Så, nu ref jag ned er rock af stolen; här är den emellertid. Ni frågade mig om något, tyckte jag? George tog rocken som hon räckte honom, hängde den öfver sin arm, kände sig för efter sin hatt (ty rummet var endast svagt upplyst) och upprepade sina ord: i — Routh har väl träffat Deane medan jag har varit borta? — Nej, det har han icke, svarade Harriet bestämdt och tydligt. — I sanning! sade George, det förundrar mig. Men Deane blef ond, minnes jag i Tisdags, emedan Routh bröt sitt löfte att spisa middag med honom, och sade att det skulle bero på om han hade lust att möta honom dagen derpå, som Routh hade bedt honom. Han har förmodligen icke haft lust. Och nu blir han uppbragt på mig, meu det kan jag ej hjelpa. — Hvarför? frågade Harriet, i det hon uttalade detta ord med synbar ansträngning och en smärtsam heshet. — Emedan jag lofvade att gifva honom revanche på biljard. Jag vann tio pund af honom den aftonen, hvilket var särdeles lyckligt för mig, då det icke allenast satte mig i stånd att slippa undan min värdinna, den gamla