Göteborgsposten – 5 februari 1868, sida 1

Abyssiniska seder, En korrespondent till Times från Abyssinien lemnar en serie högst lifliga skildringar från detta land, som hittills varit så föga bekant, men nu till följd af den engelska expeditionen dit börjat intressera den europeiska allmänheten. Af dessa skildringar tilllåta vi oss att för våra läsare framlägga följande: Huru oeniga och afundsjuka mot hvarandra de ledande männen äro inom Shoho-stammen bland hvilken vi nu befinna oss, så äro de dock hjertligt öfverens i en sak — smaken för att plocka främlingarna. Denna smak är så starkt utbildad, att en kristen, som tror på belöningar och straff i ett kommande lif, af vanlig menniskokärlek måste ledas att hoppas, det densamma till en del beror på en antediluviansk okunnighet om penningens värde. Denna åsigt vinner stöd af det saktum, att en del af folket är nog ociviliserad att sätta mera värde på sina risgryn än på våra rupier och spritt spångande nya femshillingsstycken. Några vilja icke taga emot penningar alls, och alla bete sig som om de aldrig hört talas om mynt lägre än femshillipgseller dollarsstycken — de senare värda omkring fyra shillings. Första qvällen efter vår ankomst till Senase begärde de en dollar för en knippa vedstickor som ej var värd två öre, och då vi darrade af köld erfordrades det en stark känsla af rättvisa, för att afhålla oss från att gå in på dessa orimliga fordringar, och vår britiska dygd, understödd af den stora sågelskrämman yolitiska förvecklingar som ständigt framhälles för oss, för att hindra oss att med våld taga den ved vi ville ha. Jag fruktar, att då de egentliga engelska soldaterna komma upp hit, så skola dessa, som ha en mycket klarare uppfattning af en pennys värde än af en hel serie af politiska kombinationer, då och då skipa litet extra rättvisa. Ty Senafseboarne äro lika förargliga och retsamma i sitt system för handel och vandel som de äro samvetslösa och giriga. De icke allenast låta oss betala allting vida mera än det är värdt — föda för en häst kostar nu 2 shillings om dagen — utan man behöfver lika lång tid för att göra uppköp för en person än det annorstädes erfordras för att proviantera för ett helt regemente. De börja alla med att, såsom en etikettsfråga begära ett vida högre pris än som meningen är att få, och en hvar söker att få sälja sin egen spanmålspåse för sin egen räkning och på sitt eget sätt under ett prat och oväsen, som göra tälten i närheten af den improviserade marknadsplatsen nära nog obeboeliga. Samma dag jag anlände hit, var det nära att en framstående medlem af deras aristokrati tagit ifrån mig mitt tält. Ian lade det på axeln under åtskilliga åtbörder, hvilka jag trodde betyda, att han ville hjelpa mig med att sätta upp det, för att visa sin tacksamhet för de cigarrer han redan tiggt af mig med större frihet än vår korta bekantskap enligt den strängare etiketten gaf anledning till. Jag gestikulerade följaktligen tillbaka på samma sätt, tills jag med fasa och förvåning såg honom med mitt tält på axlarne begifva sig af till sin hydda. Det låg något så sublimt djerft i detta företag af en man, som med ett varmt tak till sitt skydd försökte att en bittert kall natt, på en öppen slätt 7,000 fot öfver hafvet, beröfva en nyligen anländ främling och allierad hans enda skydd mot vädret, att jag trodde det min vän var ett verkligt snille inom tiggeriaflären, men jag hör att alla i detta afseende här äro lika. Folket har utseende af att vara en blandad race och äro förmodligen en croisering af kaukaser och negrer. Blott få ega negerns egendomligheter. En annan talrikare afdelning har lika regelbundet och fint formade drag som europeerna, från hvilka de blott skilja sig genom hyn, som liknar hinduens. De äro temligen högväxta, och ehuru smärta samt efter utseendet icke starka, så är deras senbiluning dock ganska stark. Qvinnorna 2——?