Göteborgsposten – 5 februari 1868, sida 1

skall det vara för mig. Men derför är jag honom icke mindre förbunden, mrs Routh, ty han hjelpte mig ur min nöd och har väntat så länge och täligt på sina pengar. Trots allt det hjertliga i hans ton och all den tacksamhet han uttalade, kände Harriet i sitt hjertas innersta och sade sig sjelf att hon kände det, det han blifvit en annan menn desto ki a, att han kände sig fri och gladde sig derat och icke åter ämnade släppa sin frihet ur händerna eller utsätta den för fara. — Hvad han fruktade är skedt, tänkte hon, medan hennes små hvita fingrar voro sysselsatta med juvelerna. Precis hvad han fruktade. Denna menniska måste alägsnas, men hur skall jag gå tillväga dervid. Det enda ljuset brände svagt; det var öde, kallt och dystert i rummet. I det George såg sig om och synbarligen stod i begrepp att taga afsked, sade Harriet: — Jag har ej sagt hur vil det är att ni har fått dessa penningar, ty som pengar betraktar jag smycket. Stanna lat mig tända gasen och sätt er der framför mig, så skall ni få höra hur det har gätt oss under er frånvaro. Hon hade aflagt det tankspridda i sitt sätt och tände skyndsamt gasen, ställde undan det slocknande ljuset och framsatte vin på bordet, sköt en beqväm ländstol bort till det och bad George taga plats i den. Tag af er rock, sade hon. Han gjorde det och berättade henne leende, i det han kastade den bort på en stol, att det låg ett litet bylte med smutsigt linne i den ena af fickorna. — Som jag ej förmodade att jag skulle komma att