Göteborgsposten – 5 februari 1868, sida 1

äro mycket små med fina och, om man alldeles icke fäster sig vid snyggheten, behagliga ansigten. I olikhet med sina systrar i Europa, synas de få uträtta allt tungt arbete, och detta till på köpet utan att ega vackra kläder såsom en tröst till att uppehåila dem under mödorna. Deras drägt består at stycken al groft gartvade getskinn, medan männen vanligen bära tvenne plagg af bomullsväf, det ena kring länderna och det andra ej utan behag buret öfver skuldran lik en romersk toga. De sätta stort värde på sistnämnde plagg och skulle anse det opassande att visa sig offentligt utan detsamma. Cheferna ha som utmärkelsetecken en röd rand på togan och ibland äfven något finare kläder än menige man. För öfrigt synes blott ringa skilnad göras mellan plebej och patricier. De lefva alla tillsammans med sin boskap och sina getter i samma halfmenskliga bostäder och dela samma eländiga föda. De uppehålla sig genom åkerbruk och genom att ned till kusten sända sina getter och hudar, sitt hvete, sin honung och sitt ghee, samt importera i stället salt. Deras religion kallas musulmansk — blott få kristna finnas ibland dem — men denna religion är mycket uppblandad med hedniska seder och bruk. Så tunno vi nyligen spår efter ett offer, som blifvit gjordt för att blidka bergsandarne. De slagta en get eller ung oxe på en af de högsta bergspetsarne i närheten, äta litet af den — förmodligen för att öfvertyga bergsandarne om att det ej är något förräderi med i spelet, ty i Abyssinien bjuder ingen tjenare sin herre dricka, utan att först smaka på drycken — och springa derefter från stället för brinnande lilvet, på det att de hungriga andarne icke måtte öfverfalla dem. — Månggifte är tillåtet ibland dem, men anses som en dyrbar lyx. — Deras föda är som sagdt eländig, och deras förnämsta rätt smakar likt honung, som man tagit sig det besväret att göra till hälften sur, till hälften bitter. Detta skergenom att lägga aloe och vatten i honung, som derelter tår gäsa. Säff, deras substitut för bröd, har ingen smak alls förrän det doppas i en tjock välling af mjöl, cayennepeppar och vatten. Det nationala ölet, den allmänna drycken i landet, har jag ej sjelf smakat, men har hört af andra personer att det liknar smutsigt vatten med en bismak af unken ättika. ————