Göteborgsposten – 5 februari 1868, sida 1

hvari armbandet låg och tog nu det vackra smycket upp från dess sammetsliiger och lude det i sin öppna hand. — Jag är ingen ster kännare, svarade hon, men jag tror att det är fina och dyrbara diamanter. De äro utomordentligt vackra. Det visade sig en glimt af rodnad i hennes bleka ansigte medan hon betraktade ädelstenarne med en qvinnas ocmotståndliga beundran för dylika saker. — Jag kan ej säga er, hvilken smärta det förorsakar mig att taga dem ifrån henne, sade George. Det är nästan som ett röfveri, är det icke? Och med dessa ord blickade han fast och allvarligt på Harriet. Hon for tillsammans, släppte armbandet och böjde sig ned för att taga upp det och då hon åter upplyfte sitt ansigte var det ännu blekare än förut. . — Hur kan ni tala så, sade hon, i det hon hastigt återvann sitt vanliga fängslande sätt. Det är ju alldeles icke något röfveri. Tror ni att er mor någonsin har funnit en så stor glädje i detta bjefs som hon erfor vid att gifva er det. Och dessutom ville ni ju bättra er, blifva ordentlig och följa goda råd, icke sannt? Ehuru hennes ton var glad och skämtande, observerade hon honom likväl skarpt, och George rodnade, log förläget och svarade: — Ja, jag vill hoppas det, och det första steg jag måste taga härtill, är att betala min skuld och derföre får jag utbedja mig Rouths hjelp att sälja detta armband. Det bör väl icke blifva så synnerligt svårt. Jag har hört siägas att diamanter äro så godt som reda penningar och ju förr han har den summa jag är skyldig honom i sin ficka