Göteborgsposten – 5 februari 1868, sida 1

——760—25252555——— — gifvit hennes ansigte ett slyktigt utscende af spändt lyssnande. Hon observerade ögonblickligen att han iakttog henne och sade i en skarp ton: — Var god och fortsätt; jag längtar att höra, hvad har att säga. — Jag trodde att ni lyssnade efter något; ni såg ut som om ni hade hört något, sade George. Jag lyssnar till — till er, svarade Harriet med ett försök att le, och längtar efter att höra ert äfventyr. Det finnes inga mer uppe här i huset än jag. Var god och fortsätt. George fortfor följaktligen och berättade henne, utan att dölja något som kunde vara af vigt, allt hvad som hiändt honom i Amherst, men nämde ingenting om Clare Carruthers eller sina båda sammantriffanden med den rika arfvingen på Sycamores, hvaremot han meddelade allt om sitt samtal med sin mor och den utväg hvartill hon tagit sin tillflykt för att hjelpa honom ur hans förlägenhet. Harriet lyssnade med spänd uppmärksamhet till hans berättelse, men bringades påtagli en ur fattning, då hon hörde att han ej bekommit penningar utan juveler af mrs Carruthers. — Här är armbandet, sade George, i det han upptog det lilla paketet ur bröstfickan af sin rock och lemnade henne det. Jag förstår mig icke synnerligt på dylika saker, mrs Routh, men det gör kanhända ni. Åro dessa diamanter mycket kostbara? Harriet hade under tiden öppnat det maroquinsfodral,