Göteborgsposten – 31 januari 1868, sida 2

kantskap med mrs Carruthers eller ens visat minsta tecken till att ega en sådan bekantskap då hon nämnde Poynings och sin onkel. Slutligen trodde hon — för att ej säga visste, ty så stark var hennes öfvertygelse i detta fall — att mrs Carruthers under sitt lif haft många pröfningar och erfarenheter, hvilka för henne voro en hemlighet, och kanhända ifrågavarande sällsamma omständighet stode i sammanhang med dem. Ä — Det är hans hemlighet och hennes, i händelse hon känner honom, tänkte flickan, och jag skall handla trofastast och redligast mot dem båda genom att ingenting fråga och ingenting söka få veta förrän man säger mig det. En plötslig känsla af glädje, af en glädje så ren och liflig att den skulle låtit henne förstå sina egna känslor utan vidare undersökning, genomfor hennes jungfruliga hjerta då hon tänkte: — Om hon känner honom, är min utsigt att få träffa honom mycket större. 1 sinom tid måste jag komma att förstå alltsammans. Alltså lät Clare papperet falla ur handen tillbaka på mattan, hvarifrån hon upptagit det, och då mrs Carruthers kom tillbaka i rummet, medförande en bundt bref som hon gått att söka, hade Clare återtagit sin plats vid pianot. (Forts.)