Göteborgsposten – 31 januari 1868, sida 1

.A E——— fostrat honom åt mig fån det han var en liten valp och det roar honom att se haus konster. Tack. Se så, gå nu, Cesar. Hennes hand låg på den öppna porten, hennes ansigte vände sig från huset mot George — det var ej lärtare för henne än för honom att säga farväl, tänkte han; men det måste sägas och han gjorde början dermed. — IIär måste jag således lemna er, miss Carruthers, och snart måste jag lemna Amherst. Kanhända hoppades han att hon skulle upprepa gårdagens inbjudning. IIon gjorde det ej, hon blott sade: — Jag tackar er mycket för det ni ledsagat mig, mr Ward. Farväl, Det var det kallaste och stelaste afsked man kunde tänka sig. Han uppfattade det på detta sätt och dock var han ej alldeles missbelåten dermed; han skulle ha varit det ännu mera ifall hon bibehållit det naturliga behaget i sitt sätt att vara, den ljufva glädtigheten i sin ton. Han skulle ha velat gifva mycket för att vid afskedet få vidröra hennes hand, men hon räckte den ej åt honom utan gick med en liten böjning på hufvudet uppför den lilla gången till förstugudörren, och inom ett ögonblick var dörren tillsluten efter henne och hon förlorad ur sigte. Han vandrade framåt vägen, hvarifrån han kunde se det lilla huset, och blickade åt fönstret i hopp att uppfånga en ytterligare skymt af Clare; men plötsligt erinrade han sig att hon måbända kunde se honom från det inre at rummet och bli förolämpad af att han gjorde