Göteborgsposten – 31 januari 1868, sida 1

I 1IOMUMSUM MCII OI DPiIIIULILLTI. staden eller ifall aetta ej läte sig göra införlifvande med stadens pulisdistrikt, och 5:0) Den af utredningsmännen i kronomagas insförvaltaren G. D. Schwidts sterbhus gjorda hembjudan till staden af landeriet Qvibergsnäs mot den af Drätselkammaren förordade lösesumman af 10,850 rdr, hvilken fråga, på förslag sf br Philipsson, kommer att vid nästa sammanträde först behandlas. Derjemte upplästes ingången afskrift at RK. M:ts godkännande at de beslutade förändringarne i stadens polisoch nattbevakningsförhållanden, hvilken skrifvelse lades till handlingarne. At sekreteraren uppdrogs att uppsätta förslag till den af Landshöfdinge-embetet från stadsfullmäktige infordrade förklaringen öfver de al ölverskultarne A. AImäån och J. A. Schelin anförda besvär öfver fullm:es beslut i fråga om ölverskultarnes tjensteåligganden. Sammanträdet upplöstes kl, 2 e. m. oflentliga förelä-ningarne. Likheten omellan det svenska och iranska styrelsesättet var under 1600 talet, yttrade doc. Forssell i sin sista föreläsning, ganska betydlig. Centralisation rådde i båda länderna. Det kändes ett djupt behof af ordning och fasthet inom förvaltningen och detta behof framkallade i Sverige centralisation lika väl som under Richelieu och Colbert. Statsverksamheten ingrep öfverallt i samhället, öfverallt gick den ut på samma ädla sträfvan att förbättra, att gjuta lit i de döda benen. Målet här som i Frankrike var också lika, men en väsentlig skilnad fanns dock, och denna låg i styrelsepersonalen. Medan i Frankrike till denna användes alldeles nya krafter, så blef den i Sverige bygd på aristokratien, således på en gammal grund. Dorigenom vanns styrka och större enhet. Man behöfde ej att slösa sina bästa krafter på att kufva de gamla elementer, hvaraf samhället förut bestod. Embetsmannaståndet blef en ytterligare ära, och de höga grefvarne och baronerna blefvo ännn högre som riksråd, presidenter och landshöfdingar. Å andra sidan stod den lägre adeln genom sina embeton i lifligare beröring med folket. Men om den svenska adelu skilde sig från den franska, så skilde den sig äfven från den engelska derigenom att den be traktade samhällsverksamheten som en stånds förmån, ej såsom en pligt. På 1500-talet fanns dock någon mera likhet me England härntinnan. Utom det att adelsmännen voro konungens tjenare, så hade de åtskilliga kommunala skyldigheter blott och bart såsom adelsmän, och detta sattes i teori af Carl IX. Dessa skyldigheter ålades de, ty dertöre hade de sina pri vilegier och sin skattefrihet. I England funnos deremot hvarken privmegier eller skattefrihet, och om den svenska adeln genom dossa förmåner leddes till en period af glänsande kraft, så kom dock sedermera en tid af förfall. Man har försökt försvara privilegier derige nom att de skulle utgöra ersättningen för företrädesvis rent personlig samhälltjenst, och frälset har uppstått såsom en aflöning af andra skatter genom personlig tjenst. Men vägde vid detta utbyte i denna affär, båda vågskålarno lika? 1 England åtog sig ädlingen mera tjenst i mån af sin egen förmögenhet, och tyngre skattebörda i mån af de större tjonster han gjorde samhället. I Sverige befanns det att adelns rättigheter blifvit större än dess skyldigheter och den måste följaktligen afstänga sig från det öfriga folket. Då de voro skattefria så kunde de ej åtaga sig ett embete utan särskild lön och sålunda uppstod en aflönad embetskår. Häri ligger skilnaden. Englands adel åtog sig samhällstjeneterva såsom en medborgerlig skyldighet och bibehöll dsrföre sin sjelfständighet och sitt inlytande; Sveriges adel blef äfven rik och näktig, men väckte dock misstro hos både konung och folk. Då man vägde de fördelar len åtnjöt så ville man ej vidare taga dess föräders törtjenster eller glansen af dess namn ned i beräkningen, och så kunde Carl XI törta den från dess plats och skilja den från ordegendomen. Embetsmannaståndet blef dock lerigenom blott så mycket mera helgjutet. En utomordentligt stark känsla at embetots vigt ubildades. Under den enväldiga representa ionen under frihetstiden utbildades ytterligare mbetsmannaständets makt och dess sjelfstän2. — — C.e — — ee RR ighet stärktes derigenom att besordrings-I åsendet sattes i system. Om detta, hvaraf e pycket ännu qvarstår såsom arf i våra daI d ar, hann dock läreläsaren icke vidare att Id ttra sig, då han nu måste öfvergå till en In ramställning af den svenska sjelfstvrelsan