Göteborgsposten – 31 januari 1868, sida 1

UvVlCUC?J. ————— — varit ringa och de hade genomgätt en stilla, naturlig utveckling. De hade ej genom en högt uppdrifven handel lyckats springa före det öfriga landet. De utgjorde ej små stater för sig; de ha inga glänsande minnen af republikansk kraft, men också inga hemska minnen af republikansk tygellöshet; de kunna ej skryta med någon präktig borgaradel. De skapades derigenom att på åtskilliga ställen uppstod en tätare befolkning som erfor samma samhällsbehot. Den ordning som sålunda framkallades fortfor ända tills tyskarne inträngde i landet och gaf städerna väckelse och lit. Vid den utveckling som nu inträdde bibehöllo de det gamla sjelfstyrelsemomentet, men aflägsnade sig ej från sin törbindelse med det öfriga landet. Till en början gällde den gamla byoch häradsordningen, men rådet som utötvade rättskipningen hade den egenheten att vara beständigt och valdt för året. Dess ordförande var borgmästaren. — Bredvid eller öfver honom stod fogden, som jemte borgmäsiare och råd skötte rättskipning och förvaltning. kädet var ett aristokratiskt kollegium oberoende af det 5 iga folket. Detta system var äfven hemtadt från Tyskland; men här saknades det patriciska elementet som gjorde sig gällande inom Tysklands städer, och ingen stod så mycket öfver den andre att afund och splittring kunde göra sig gällande. Den som för året satt i rådet var hrarken mäktigare eller bättre än den som ej gjorde det. Menigheten hade äfven ett stort ehuru oordnadt inflytande på städernas förvaltning vid de s. k. byamötena. Men Gustat Wasa och hans söner började reglementerande alt ingripa i denna sjelfstyrelse och lemnade städernas styrelse åt sogdarne. Gustar II Adolt och Axel Oxenstierna viätogo aedermera nya och vigtiga åtgärder för etädernas höjande; regeringens makt på stadsstyrelsen ökades, men på samma gång befordrades sjeltstyrelsen. Gustat Adolf och Axel Oxenstierna hade funnit att städerna ej förmådde sköta sig sjelfva. De utsände dertöre do yppersta embetsmän som voro tillgängliga för att i städerna fungera som borgmästare. Dessutom inrättades de äldstes råd för att ersätta oordningarne på rådstugorna och byawötena. Dessa förändringar mötte emellertid till en början motstånd, och i flera städer gjorde man rent af uppror mot dessa nya institutioner, hvilka stötte den gamla sjeltständigheten och slentrianen. Under frihetstiden fingo emellertid städerna rätt att på borgmästareförslagen uppsätta tre personer, al hvilka konungen tillsatte den ene. Så tillsattes litterata rådmän 0. 8. v. — och magistraten var en afslutad embetsmannakår, hvilken småningom tillskansade sig hela stadens styrelse. De äldstes råd förlorade sin sjoltständighet; mer häri har sedan 1830-talet yrkats förändring, hvilken äfven sattes i verket med de nya kommunaliörordningarne, då de äldstes råd under form at stadsfullmäktige blefvo beslutande kommunala myndigheter. Efter att ba gilvit en skildring af huruledes likställighetsprincipen inom våra städer kom till erkännande, sodan blott borgare inom desamma haft något att säga, öfvergick tal. till en framställning angående sjelsstyrelsen inom landtkommunen. Dessa hade visserligen haft rätt att bevilja skatter, men det gick så dermed, att konungarne utan afseende på denna rätt utsände godtyckliga gärdbref. Kommunerna hade således förlorat sin beskattningsrätt, men lyckligtvis blef riksdagen nog mäktig att ölvertaga denna rätt, som tär ötrigt ej i längden kan behållas som en kommunal rättighet. Samtidigt med kommunerna förlorade äfven landskapen sin betydelse. Rättskipningen inom dessa öfvergick ull hofätterna; men så var det ej inom häralet. Grannlaget utgjorde ett närmare band in landskapet kunde vara, och derföre blef säradet icke blott medelpunkten för den locala lagskipningen, utan äfven för ärenden af communal natur. Också inrättades för häradslomstolarne en nämnd, som likväl ej är äldre in sedan 1600-talet. Denna nämnd var såillvida olika med den engelska juryn som len icke blott hade att afgöra om faktum utan fven att deltaga i tillämpande at lagrummet. )å detta senaro fordrade lagkunskap, hvilket j hos nämnden kunde förutsättas, så var dock senna nämnd af vigt, ty det finnes många äl re exempel på att densamma öfverröstat donare. För öfrigt blef densamma, såsom Nyss hants, älven en förvaltande myndighet, som ade uppsyn öfver skogar, fiske, vägar, broar, fa jel