Göteborgsposten – 30 januari 1868, sida 1

se saken i svart, ofta betagas af sarhåga för itt staten har sett sina bästa dagar. Den nera ungdomliga och kraftiga Vestern skratjar åt dennaa stal såsom gammalmodig och itsliten och lemnar den långt baketter sig på alla företagsamhetens fält. IIistorien om Bostons sjunkande framställes i den omstänligheten att Cunardliniens ångaro icke vidare besöka denna hamn. Det är der så liten handel af alla slag att tet icke längre betalar sig att låta en postångare gå en gång : veckan mellan Boston och Liverpool! Mycket ofta ha fartygen lemnat Boston i ballast, ehuru frakten derifrån var betydligt lägre än i Newyork. Men hvilken är orsaken till detta anmärkningsvärda handelns förfall? Engelsmånnen skulle utan tvifvel vara benägna för att påstå det skyddstullarne äro orsaken till allt detta onda, och äfven amerikanarne måste medgitva att dessa skyddstullar icke for alla framkallat de fördelar, hvilka utlofvades as deras förnämsta målsmän och profeter. Samma min som förut förordat höga tullar och prohibitiva tulltaxor beklaga nu den amerikanska handelns förfall, såsom större än man någonsin förut haft exempel på. En välbekant sabrikant, senator Sprague, från Rhode Ieland, böll nyligen ett tal i senaten, hvilket synes ha framkallat stor oro inom hela landet. De flesta visste sörut, många af egen erfarenhet, andra af hvad man sagt dem, att affårerna voro dåliga, men blott få hade sökt taga reda på vidden af olyckan eller dess orsaker. Senator Sprague sade nu sina medborgare, att ban icke kände ett enda yrke, en enda saoriksgren, som ej var helt och hållet i ruiner. Denne herre är protektionist, och han har ofta med framgång användt dessa argumenter till förmån för en politik, som af det republikanska partiet anses för den enda riktiga. Om man utestänger främmande konkurrenter, har det blifvit sagdt, så befordras näringsfliten inom landet; man sätter infödda arbetare i tillfälle att erhålla sysselsättning och de kunna föröka sin skicklighet i yrket. Men har detta resultat ernåtts i Amerika? Folket i detta land säger ofta, att engelsmännen uppfattat denna fråga tördomsfullt och i enlighet med sitt eget intresse; det är Englands fördel att hafva Amerikas hamnar öppna för sig och derföre har det ett motiv att söka törmå republiken att antaga frihandelns principer. Inom vissa gränser är detta sannt. Det är Englands fördel att alla hawnari verlden äro öppna för detsamma, men det är äkven en väsentlig del af dess lära, att den nation, som frigitfver sia handel, deraf hemtar lika stort gagn som engelsmännen sjeltva göra. England finner att amerikanarne skulle göra en stor vinst i fall det afstode ifrån de falska principer, som en gång förlamade dess egen handel och nu förlamar deras. Om protektionisterna ha rätt i sina teorier, så skulle tullen på bomullsvaror, genom att hålla utländska produkter utom marknaden, ha gilvit de inhemska fabrikanterna så stor uppmuntran, att de kunnat fullkomligt uppehålla sig och äfven inträda i konkurrens med den ölriga verlden. Ar det nu så? Senator Spragues svar på frågan lyder sålunda: Jag känner mig förödmjukad af att behöfva erkänna, att af denna dåliga, föraktade och korta indiska bomull har engelsk skicklighet numera lyckats förfärdiga en vara som kan jemföras med det bästa som amerikanskt maskineri hittills förmått framställa. Skyddstullssystemet har således, enligt en protektionists egen utsago, misslyckats i ett af de förnämsta ändamål som det skulle söka vinna. Bomullsintresset finnes, enligt den amerikanske senatorn, icke längre till. Min herre, yttrade han till en opponent, ni har ej längre detta intresse i edra händer, och jag fruktar att ni för alltid förlorat det. Det land, hvars fabriker skulle stoppa genom stängandet af Nordamerikas hamnar, bibehåller ännu siu gamla ställning, medan Förenta Staterna med sin Sea Island cotton har gått tillbaka fortare än de dystraste spådomar skulle kunnat förmå oss att an— — AAnFAna afyilanda från kant