Göteborgsposten – 28 januari 1868, sida 1

— — ————— blick och glömdes. Den unga flickans behag och skönhet, förfining och själsadel voro ej mera framträdande än hennes ljusa förstånd och rena smak, som ej odlats genom resor eller umgänge, utan genom omfattande och olikar tad läsning, Sådam var det inflytande som George med hvar minut erfor i allt högre och högre orad. Och hon? ÅÄfven hennes inbillningskraft var fult verksam. Hon älskade skön konst; den uppfyllde henne med beundran och vördnad. Här var en konstnär, en ung och vacker konstnär med ett oklanderligt sätt att vara. Ilon bonndrade skaldekonsten och ansåg den som en gudom ig gåfva; här var nu en skald — ja, en skald; ty hon hade förmått Dallas bekänna att han mycket ofta skref verse, men detta var endast ett uttryck af hans blygsamhet: hon visste att han skref dikter — sköna dikter. Skulle han någonsin visa henne några af dem? — Jo, med nöje, svarade han; när jag vunnit ryktbarhet och törläggarne tafla om att vinna mig, skall jag skicka ett exemplar af mina poemer till er. — Till mig! Men ni känner ej mitt namn. — Ack jo, det gör jag. Ni är miss Carruthers. — Ja; men hvem har sagt er det? Denna fråga bragte Dallas något ur fattningen. Han vände bort den genom att säga: — Huru kan ni förmoda att jag skulle vistas i Amherst utan att få veta att sir Thomas Bolderos till Sycamores nicce är miss Carruthers. — Åh, det tänkte jag ej på, sade Clare enkelt. Men jag bor ej alltid här; jag vistas oftast hos en annan on