Göteborgsposten – 27 januari 1868, sida 2

pertoir torde komma att upptaga minst ott dussin operor hvaribland flera af våra större. Sällskapet W. 6, som för bortåt en tjugu år sedan stiftades här i staden och sedermera erhållit underafdelningar i Stockholm, Norrköping och Sundsvall, hvilka alla antagit ganska betydande dimensioner, instiltade i går i Örebro en fjerde broder-loge. Man hade härtill valt Hindersmessotiden, emedan då i Örebro många medlemmar från sällskapets olika loger äro samlade i Örebro. Ordför. för göteborgslogen hade för högtidlighetens öfvervarande afrest till Örebro. Den kommunala rösträtten. Det var naturligt, att detta ärende ej skulle komma att saknas bland dem, hvilka skola taga riksdagens uppmärksamhet i anspråk. Behofvet af en ändring i författningen om den kommunala rösträtten är så allmänt både kändt och erkändt, att enligt vårt förmenande densamma ej kan utan fara uppskjutas, om man icke vill bistå dem i att underblåsa splittringar mellan olika samhällsklasser, som deri finna en inbillad fördel. Också är det lika mycket de nu gynnade, åtminstone de kloka och insigtsfulla ibland dem, som de nu obilligt tillbakaträngda, hvilka önska en reform bäri. Man har å riksdagen sagt, att denna reform kunde inskränkas till rösträttens borttagande for bolag. Vi tro ej, att man härmed skulle en hårsmån häfva befogenheten af de na hörda klagomålen. Inom andra kammaren ba också många röster höjts för en längre gående reform, bland andra äfven hr Julius Lindströms. Ett tillfälligt utskott kommer sannolikt att tillsättas, för att dels taga under behandling de motioner, som möjligen kunna i ärendet väckas, dels söka att utreda ämnet och inkomma med ett omfattande förslag. Hr L. J. Hierta har väckt en motion i ämnet, enligt hvilken hvar och en, som erlade 1 rdr i bevillning efter andra artikeln, skulle vid kommunalval hafva 1 röst och sedan för hvarje rdr en röst ända till 20, som skulle blitva det högsta röstetalet. Den stora allmänheten skall med lifligt intresse följa gången af denna frågas behandling inom riksdagen, der hon nu väckts, för att vicke mera kunna salla-. I beskattningsfrågan. Denna här i samhället så ofta ventilerade fråga har nu ändtligen framdragits å det forum, dit den enligt gällande lag ovilkorligen hör. D:r Charles Dickson har nemligen såsom ledamot af öfra kammaren vid riksdagen föreslagit, att ett visst belopp af inkomst måste bli fritt från bevillningsskyldighet, äfven då den beskattades inkomster öfverstiger 1,800 rdr. Det angilves ej, huru högt hr Dickson ställer den summa, som bör vara fri från bevillning, eller, för att begagna ett annat ord, existensminimum; men vi antaga, att hans åsigt är, det mer än de bestämda 300 rdr må vara skattefria och att det skattefria beloppet ökas proportionalister, alltsom den skattande är gift eller ogift, har större eller mindre familj. Om principen med existensminimum skall bibehållas, är det äfven med billighet förenadt, att detta så bestäåmmes, att det, såsom sagdt, kan vidgas eller inskränkas, på det att icke, såsom fallet är nu, en ogift och stundom i goda omständigheter varande person kan ha lika lindring med en annan, som har stor familj, hvilken uppsuger hans inkomster och hindrar honom från att göra besparingar. Staten har skyldighet att i detta fall handla efter billighetsprincipen, alldenstund en medborgare med familj i sina barn uppföder verkande krafter för samfundets framtida utveckling, under det att den barnlöse afslutar sitt konto med staten, då han går hädan. Beskattningsfrågan är en vigtig angelägenhet, och det gläder oss att se den på ett praktiskt sätt framdragen, för att behandlas af riksdagen, å hvilken vi äro förvissade om att ganska märkliga och upplysande debatter skola komma att föras häröfver. Riksdagslitteratur. En broschyr, med titeln: Ilvad folket väntar af den nya representationen — femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar, har blifvit oss tillsänd. Densamma är försedd med det betecknande mottot: England expects every man to do his duty, och sir raskt skrifven i en sturdom glänsande stil, hvilken gifver ett stort intresse, om än dess högröda färg berötvar den något af dess afsedda effekt. Men det gör miadre, ty, såsom Montesquieu säger, hos en fri nation är det ofta ganska likgiltigt, om de enskilda räsonnera väl eller illa; det är tillräckligt att de yttra sig: deraf härleder sig den frihet, som garanterar verkningar af dessa räåsonnemanger!. Broschyrens författare synes gerna se, att densamma blir betraktad såsom ett uttryck för ett riksdagsparti, som han älskar