Göteborgsposten – 27 januari 1868, sida 2

— Jag undrar hvad ni skulle tänka om det, isall ni visste det! Och mm mor? Om flickan skulle sråga efter mitt namn och omtala för min mor att hon tillfälligtvis träffat tillsammans med en vandrande artist, en mr Paul Ward, hvad skulle min mor tänka derom? — min älskade samvetsgranna mor, hvars samvete oroas så allvarsamt af h ad hon gjort för mig och som skulle känna det ännu mera oroadt at detta tillfälliga möte, hvari hon ej nar den ringaste delaktighet. Han lyftade på hatten och fläktade sitt ansigte dermed. Hans ögon glänste, hans färg hade återkommit; han syntes stark, djerf, beslutsam och vacker — han såg ut som en man, hvilken en oskyldig, i lifvits förhållanden oerfaren flicka väl i sin enkla fantasi skulle kunna höja till en hjelte och förlåtas for detta sitt misstag af äldre, erfarnare och visare hufvuden. — Huru skön hou är, huru okonstlad, behagfull, outsägligt oskyldig och älskvärd är hon ej! Hon talade med mis utan det minsta konventionella tvång, utan en aning om att det möjligtvis kunde vara något orätt uti att bon samtalade med en främling som bevisat henne en artighet i hennes onkels park. Hon nämnde dender aftonen på balkongen för dender mannen att sir Thomas Boldero var hennes onkel. Jag kom ej ihåg det, då den gamle mannen sade namnet. Jag undrar hurn länge hon varit här? Vistas hon lika mycket här som på Poynings? IIuru förvånad skulle hon ej bli om han finge veta att jag vet hvem hon är, att jag hört hennes stämma före denna dag, att i den plånbok hon nyss höll i sin hand ligger en vissnad blomma, som hon en gång vidrörde och