Göteborgsposten – 27 januari 1868, sida 2

bar. Gode Gud! IIvad skulle en sådan flicka tänka om mig, om hon visste hvad jag är — om hon visste att jag likt en tjuf smög mig till fönstret af min mors hus och blickade in, skälfvande som en förfrusen fattig usling, ditkommen för att bedja om allmosor, nnder det hon sjelt bland min mors sällskap derinne glänste i fulla prakten af sin ungdom och skönhet? Huru skulle hon kunna underlåta att förakta mig om hon visste? Men hon skall sannolikt aldrig få veta det, lika litet som hon skall få veta hvem jag är. Jag skall försöka komma bort och genom arbete bringa allt detta i glömska, långt bort i ett land der inga minnen af synd, skam och sorg likt spöken skola framträds för mig. Jag är glad öfver att ha sett och talat med Clare Carruthers; det bör göra mig godt att minnas det en sådan qvinna verkligen finnes till och ej endast är en dröm af poeter och romanförfattare. Jag är glad öfver att tänka mig henne som min mors vän, sällskap, nästan dotter. Min mor som aldrig haft någon dotter och som — Gud tröste henne! — aldrig haft någon annan son än mig! Men jag skall sannolikt aldrig återse henne. När jag kommer till huset skall jag utan tvifvel finna någon gammal betjent som fätt i uppdrag att framföra sir Thomas komplimenter samt att föra mig omkring i ett galleri af oäkta holländska målningar, kopior efter Raphael och Carlo Dolce samt en mängd smäktande Lelyer. Med dessa nedsättande ord i tankarne uppnådde George Dallas yttersta randen af parken och befann sig: midtframför huset, Fagaden var ännu vackrare och mera