Göteborgsposten – 27 januari 1868, sida 1

bjuder mig en stor njutning. Men sir Thomas Boldero torde tycka att jag är alltför påflugen. — Och tusen andra engelska skäl för att slippa antaga en artig och uppriktigt menad bjudning, sade den unga flickan skrattande. Jag försäkrar er att jag ej skulle kunna göra min onkel ett större nöje än genom att föra med mig eu konstkännare till honom, och min tant skulle äfven tycka om att jag förde till henne en gentleman med tillräckligt god smak för att beundra hennes blommor och träd. — Och hennes nitce, miss Carruthers, tänkte George Dallas. — Var god gå derföre en omväg till huset. Glom ej er rock. Jag ser den på marken — der. Den har blitvit skadad af barken, och det sinnes en stor grön fläck på den. — Det betyder föga, sade George muntert; det är blott en Amherstrock. — Ni synes nog mycket ringakta Amherst, min herre, sade den unga flickan med låtsadt allvar, under det George stod och gned den gröna fläcken på rocken med sin däsduk; vi betrakta här i orten staden som ett slags hulvudstad och ha ett stort förtroende till dess butiker och allt som köpes deri. Har den käre gamle Evans gjort denna rock? — En aktningsvärd person med detta namn sålde den åt mig, svarade George, som nu kastat rocken öfver armen och stod med hatten i hand bredvid hennes häst. — Den snälle gubben! Jag skulle ej ha något emot att låta honom göra mig en riddrägt, sade hon. Farväl