Göteborgsposten – 25 januari 1868, sida 1

g8åvarande maltincen. VI äro öfvertygade om att underrättelsen om denna matins6e med nöje skall emottagas al alla dem, hvilka intressera sig för musiken, utöfvad af en verklig konstnär. Å En obehaglig underrättelse kommer aldrig ensam, menar folktron. Vi vilja i dag vända om ordspråket och meddela våra läsare ännu en angenäm musiknyhet. Det påstås nemligen Åmed anspråk på iillförlitlighet att direktör J. A. Josephsson i Upsala, som bekant en af vårt lands lyckligaste tonsättare och utmärkt musikdirigent, lärer vara betänkt på att hitkomma 1 Påsk, för att, biträdd af en utvald kör Upsala-sångare, gifva en konsert. Skulle denna underrättelse, hvilken vi ha giltiga skäl antaga icke bero på ett löst rykte, besanna sig, kunna vi skatta oss lyckliga, ty, icke sannt, Upsalakören är bäst och af körer ypperst i Norden! Arbetaresöeningen firade i Söndags sitt tredje julgille och härmed afslutades dessa enkla julfester, hvilka varit en källa till glädje och trefnad för så många, hvilka mer än andra eljest få bära dagens tunga. Denkordning, som på dossa gillen varit rådande, utan att den naturliga glädtigheten behöft andra band än den agna sjelfkänslans för att icko urarta till sto eller oväsen, skulle ha varit iögonfallande för den som icke haft tillfälle att iakttaga, hurusom detta varit fallet vid alla de större eller mindre sammankomster, hvilka inom föreningen anordnats sedan dess första stittande. I Sendags var, i likhet med den föregående Sönd-gen anordnad en extra muntration, denna gång ett bondbröllop. I bröllopsskaran förekommo åtskilliga roliga och karakteristiska figurer. Läraren i modellering vid Chalmersska slöjdskolan härstädes, hr G. W. Billqvist, har nyligen fullboriat modellerivgen och afgjutningen af en byst i gips, naturlig storlek, ar vår berömde laadsman John Ericsson. Exemplar af denna särdeles lyckade bystfinnas utställda och hållas till salu i Gumpertska konsthandeln och Benniers boklåda, till det, jemtörelsevis, lägsa Äoilniga priset af 20 rår pr st Likheten med originalet har intygats u! flera personer, hvilka haft nöjet formera den utmärkte mannens bekantskap. Fredrik Deland har som Sehelle i Smyghandlarne gifvit ett yngre slägte ett ytterligare tillfälle att beundra en ny sida af hane talang och hos de äldre väckt oförgätliga minnen från Gamla Teaterns lysande dagar. Raupachs pjes, på ein tid ansedd som ett mästerstycke, förefaller visserligen i våra dagar något föråldrad, men hr Delands framställning al den narraktige pultronen Schelle, typen för en gammaldags barberare-Adonis, är dock ännu alltid lika ungdomsfrisk som i forna dagar. Det hände sig häromdagen att en ung man infann sig hos en äldre, hvilken varit förtrolig vän med den unge mannens hädangångne fader. Menniskokännare, som vännen var, såg han genast på ynglingens min, att han hade något på hjertat, hvarföre han genast utbrast: God dag min gosse! Sjung ut du, jag ser, att du har något på hjertat! — Ack ja, kära farbror, det har jag visst, se saken är den, att jag behöfver en summa penningar och — — Ehem, Ehem! hostade sarbror, hvilken, sjelt förståndig hushållare, länge tyckt att hans unge vän lefde alltför flott. — Ja, var lugn, kära farbror, hastade denne att tillägga, jag vill vissticke begära få låna summan af farbror, men den ädle menniskovännen grosshandlare X. har lofvat mig ett lån på 1,000 rdr om jag endast kan skaffa en borgesman och jag ville sannerligen icke vid minnet af den innerliga vänskap, som förenade min salig far och min vördade farbror gå farbrors dörr förbi, utan har derföre ansett mig först böra vända mig till farbror med anhållan om denna lilla vänskapstjenst! — ÅAck, min käre gosxo, utbrast den listige farbrodren, som icke trodde ett ord af hela historien, det var rätt gjordt af dig, minnet af den vänskap, som förenade din salig far och mig (här aftorkades en imaginär tår) förbjuder mig att låta dig låna dessa pengar hos någon annan än mig, ja, du har dem min gosse, när du vill, bara du skatfar mig grosshandlare X:s borgen! Den käre gossen bugade sig flat och besvärade sedan aldrig sin vördade tarbror med anhållan om några borgensförbindelser. Från denlysande operamaskraden i Stockholm berättas så många anekdoter; se härsen från den mindre storartade på Blommens sal härstädes. Det berättas att några omaskerade herrar, som coutumen lär vara på dessa baler, framåt morgonsidan kommit vi gurgel med en ståtlig och båld spansk riddare, hvars kostym visserligen var oklanderlig, men hvars sätt att vara, ehuru mer än nödigt spanskt, dock lemnade åtskilligt öfrigt att önska. Slutligen var det hardt nära att grälet öfvergått till handgripligheter, men då tog den bålde helt plötsligt till flykten och försvann i hvimlet Pen ana af da fÅYLLHIZA — —ö— — AMMAR — O C —2